den kraftfullhet, hon ej förmådde mildra. Men nu, just som de kommo till ändan af St. James Street, fann mrs. Mivers ändtligen den, som var henne vuxen. En tätt sammanpackad folkhop stod der och betraktade i stillhet det lysande skådespel, som bodarne och klubbarne vid denna gata presenterade. Täckvagnar och andra åkdon hade stadnat i sin fil, och tält framför mrs. Mivers stodo tre mycket små och magra qvinnor, hvilkas klädsel röjde, att de tillhörde den lägsta folkklassen. Gå undan, der — gå undan, mina goda qvinnor — gå undan! ropade mrs. Mivers, med lika mycket förakt för de i vägen ståendes kroppstorlek, som deras stånd. Kantänka! hvad behöfver man gå undan för en sådan der gammal ruagata?, invände en af damerna, i det hon vände sig om och skelade med ett ganska hotande uttryck på mrs. Mivers frodiga ansigte. Mrs. Mivers vårdade sig ej att svara, utan anlitade sin vanliga taktik. Hennes paraply och äkta man kördes rakt emell.n två af de qvinliga hindren; men till den angripandes otroliga förvåning och fasa försvunno på en gång både paraply och man. De tre små furierna bade gripit dem begge i sina klor. De bortsletos ifrån sin naturliga ägare — och slängdes långt bort ifrån stället; den bakom varende strömmen, som linge i harmsen dyning brusat kring om fsran efter dem, som så plötsligt arbetat sig fram igenom den, trängde nu muntert på med sina tusende böljor. Mrs. Mivers och Heena drefvos bort åt ett håll, paraplyn och mana on åt ett annat: på afstånd hördes en fin och