Aftonbladet – 27 januari 1847, sida 1

blifva gerna oordentliga och utsväfvande i silt lefnadssätt. I tonkonstnärers, sångares och milares biografier finner man ofta bevis härpå, mindre ofta i poeters, emedan den, som sysselsätter sig med ord, ej med tecken eller toner, beständigt måste jemföra sina sinnen med de rena bilder, af hvilka sinnena blott uppfatta det yttre; med ett ord, han måste bruka sitt lörstånd, och hans sjelfuppfostran miste vara vidsträckt och omfattande. Men hos de flesta sanna snillen, om de än nära sig blott och bart genom de yttre sinnena — hos de flesta stora målare, sångare och musiei, änskönt de lätteligen vilseledas af frestelsen, ramalstrar dock en rik natur tillräckligt många goda egenskaper, för att motväga eller godtgöra de onda — de äro vanligtvis medlidsamma, ädelsinnade, deltagande. Vi behöfve ej nämna, att Varney icke ägde några sådana själens och lynnets skönheter, förnämligast till följe al hans uppfostran, fadrens exempel och det ytuerliga fördert, hvaraf hans barndom och ungdom varit omgifna; men till en del också derförs, than saknade verkligt snille; det, han ägde, var blott ett falskt sken af den gudomliga andan, återkastadt från den utmärkta fullkomligheten i hans yttre menniska, hvarigenom alla hans sinnen blefvo så kraftiga och skärpta, från hans otyglade fantasi och hans nyckfulla verksamhetsdrift, hviken stundom var mäktig af mycken flit, m n aldrig af något bestämdt syfte eller allvarligt studium Allt hos honom var tomt och ytligt, Han hade icke af naturen denna skarpsinnighet, detta tankedjup, som hade utmärkt hans förskräckliga fader. Man igenkände uti honom ympqvisten af operadansösen, inympad på fadrens stam: helt och hållet saknande Dalibards van: vid metod och ordning, hans tålamod, hans matematiska, beräknande hufvud, 1 kte har tanklöst och sjelfsvåldigt med den förfärlig och afskyvärda ondska, som Oliver med et