Aftonbladet – 27 januari 1847, sida 1

LUCRETIA AF SIR EDWARD LYTTON BULWER. ) Gabriel, oaktadt sin vanliga trygghet, såg skamflat ut för ett ögonblick, och skulle gerna önskat undandraga sig dessa för tillfället ovälkomna vänskapsbevis; men han såg, alt hans vänner hade tittat för djupt i glaset, så att han icke så lätt kunde blifva dem qvitt, och kände en verklig lättnad, när Percival, efter en föga tillfredsställande blick på de tre, helt lugnt yttrade: — Jag bör icke uppehålla er nu längre — jag skall snart litta in i er atelicr;) hvarpå han, utan att vänta på svar, aflögsnade sig och försvann i hopen. Varacy vandrade nu !ramåt med siva nykomna vänner, utan att för några ögonblick gifva akt på deras lättsinniga anmärkningar och förtroliga gyckel. Slutligen gjorde han sig lös ifrån sin tankspriddhet, instämde i sina kamraters grofva skämt och fördunklade dem snart alla genom sin mästerliga konst och öfning i sedeslösh tens språk och genom den hånande lättfärdigheten i sina yttranden. Sinlighetens oinskränkta välde, hvaraåt han redan is:n barndom öfverlåtit sig, fann nu i mannen en lydig slaf. Sjeliva hans talanger härledde sig ifrån utbildning.n af hans sinlighet. Hans öga, som med förkärlek studerade allt det vtitre, gjord: honom till målar, — hans fina och öfvade öra till tonkonstnär. Hans utsvälvande, yppiga fantasi, fråssade i hvarje slags sinn:sretning och förskaffad2 honom cn rik skörd af erfarenhet i kännedomen af de svagheter och laster, på hvilka den anställde sina lättsinniga experimenter. Män, som med håg odla någon konst, hvilken står i nära samband med sinnena, och sakna nödig motvigt i ett upplyst förstånd, ) Se Aftonbl. JM 1—20,