Aftonbladet – 26 januari 1847, sida 3

I yttrade vårdslöst: — Omöjligt att gå på gaItorna och hålla sig ren om fötterna! Nå — och ni är af samma tanka, som er mor?, Det vore bra besynnerligt annars. Jag var knappt fyra år gammal, när min salig far plägade leda mig vid handen genom det långa målningsgalleriet vid Laughton och säga: Vandra så genom lifvet, som om desse dina värdige förfäder skådade ned på dig? Ochy) tillade St. John, med sitt öppenhjertiga småleende — min mor plägade då äfven bifoga: — Och dessa obeflächade qvinnor också, min Percival , Det låg någonting ädelt och rörande i ynglingens låga ton, när han yttrade detta; något, som innefattade förklaring öfver hans ovanl:ga blygsamhet, öfver den öppenhjertiga, själsfriska oskulden i hans karakter. Djefvulen på Varneys läpp hånlog. Min unga vän, ni har ieke älskat ännu. — Tror ni, att ni någonsin kommer att göra det ? Jag har nog tänkt, att jag en gång skulle kunna älska. Men jag kan väntax Varney var i begrepp att svara, när tre män, utmärkta af den öfverdrift i klädsel och fasoner, som karakteriserar dem, man i allmänt tal benämmer Tigrar,, helt tvärt kommo och tilltalade honom. Alla tre hade en cigarr i munnen — aila tre syntes upphetsade af vin. En bar långa metallsporrar och ofantliga mustacher; en annan braskade med en cerhördt stor siden långhalsduk, öfver hvilken en stor guldkedja, Jikt en annan Pactolus, slingrade sig; den tredje hade sin rock kantad och utsydd med snören, å lu Polonaise, pressad och stoppad, å la Russe; hans benkläder slöto sig tält om hans starka vader och i högra ögat satt inskrufvad en lorgnett. Ah, se Gabriel! — ah, se Varney! — ged dag, du krona för alla lustiga bröder! Rasende bra, att vi råka dig! Du spisar med oss i afton hos lilla Celeste — Vi voro just ute, för att söka upp dig. Hyem är din vän der — en af våra ?, hviskade den andre. Den trede tog Varney under armen, och tryckte den hårdt och förtroligt intill sig. (Forts, följer.)