Aftonbladet – 25 januari 1847, sida 3

FNs rena aTR SRS ER nn sprang bort ifrån sin smekande husbonde, lade sitt vackra hufvud på sned och stannade tyst, med högra framfoten upplyftad. Percival kastade öfver sin venstra axel en likgiltig blick på nykomlingen. Denne åter brydde sig hvarken om Beau eller Percival. Han släppte sin rensel ned på marken, då strax den skottska gräfsvinshunden lade sig ned på den och rullade hop sig som e!t klot. Vandraren slog sina armar i kors öfver bröstet, uppgaf en kort, orolig suck och hens ögon kastade öfver jättestaden, under de djupt neddragna ögonbrynen, en blick, så allvarlig, så spanande, så full af en viss obeskriflig, hårdnackad, beslutsam kraft, utt Percival, väckt ur sin glada likgiltighet, steg app och betraktade honom med nyfiket deltasande. Imedlertid hade Beau i sakta mak närmat sig gräfsvinshunden, som såg så gallsjuk ut. Sedan han gått tre hvarf omkring honom, med stint öga och en fnysning af stolt förakt, stannade han i god ro och lyfte på ena bakbenet. DJ, Beau, Beau! din historieskrifvare rodnar för lin dåliga uppfostran och fäller, liksom Sternesnregistrerande engel, på fläcken en tår, scm utplånar den ur syndaregistret, — men, tyvärr, cke från den gallsjuke gräfsvinshundens rygg. latsen rundt omkring var ju vid och rymlig, Beau. Du hade ju hela verlden att välja på; wvarföre då just enkom utsöka det ställe, der len uttröttade och oförargliga låg? O, fina Beau! , fina verld! bekännen begge sanningen! Rygsen af en ful, raggig hund, är någonting, som ,emotståndligt retar till förolämpning! (Forts. följer.) i ———AL