Aftonbladet – 23 januari 1847, sida 3

giftaren är ej mera till: själar, sådana som din, hårdsina qvinna, äro klädda i stål, det rosten ännu icke angripit mer än på ytan. Derföre leker ett lugnt segerleende på detta ansigte, fastän det bär spår af kroppsliga lidanden. Den ena ränkmakaren har öfverlistat den andra. Gå nu till höger, genom denma smala gång; du befinner dig i sängkammaren, Fönstren der äro öfverhängda, och höga vaxljus brinna vid sängfötterna. Vänd nu om till den smala gången: der ligga en handduk och en borste undankastade och förbisedda. Handduken är ännu våt; men här och der äro de röda fläckarne torra, liksom öfversmetade af ett blodaktigt lim, och håren i borsten, sönderslitna och raggiga, stå på ända, liksom af förfärelse, och liksom liflösa ting vore i stånd att känna mensklig fasa vid menniskors onda dåd. Den, som passerade denna gång och såg detta enkla redskap undanslängdt och bortglömdt vid väggen; smålog kanske vid detta tecken till slarf och vårdslöshet i huset; men om han vetat, att ett lik hade burits utför denna trappa till venster, öfver detta golf, till den äkta sängen, under det att blodet ännu droppade, ännu sprutade fram ur bärarnes börda, skulle han känt samma fasa för det döda tinget, som för den döda varelsen; ty det hade sölat sig i det våldförda stoftets blod; det hade varit vittne till brottet. Icke underligt då, att borstens hår, hvassa och raggiga, resa sig på ända der borta i vrån. Första akten af tragedien är slut, och ridån faller. När den härnäst går upp, hafva åratal förgått, oräkneliga grafvar hafva gjort nya hålor i vår ljufva grift — den sköna jorden. På menniskans planet äro ett dödsfall och ett brott mindre, än ett sandkorn på stranden, en droppe i hafvet; men på Guds vågskål äro ett dödsfall och ett brott större, än alla jordens haf och länder. (Stut påsförra delen.) 33 ;