Aftonbladet – 23 januari 1847, sida 1

Och min far,, afbröt Gabriel, ön kar ert samtycke att lyfta återstoden af ert ari?. Lucretia. blickade bestört på honom, men svaräd2 lugnt: Han erhöll för lingesedan mitt samtycke; men min salig onkels bankierer, hos hvilka den summa blef deponerad, som vid mitt siftermål afsattes för mn rikning — ty jag hade förlorat alla anspråk på min slögt — vägra, eller åtminstone göra svårigheter vid summans utbetalande., Detta svar kom för några dagar sedan, sade Gabriel, eftersinnande. Huru vet du det? har din far sagt dig nåsot derom?p Stackars belle måere! sad: Gabriel, nästan nedlidsamt; kan mean Jefva i detta hus, utan utt gilva akt på allt, som passerar — hvarje rämling, hvarje budskap, hvarje br.f? — Men vad önskar han då al er?, Han yrkar på, att jag skall återvända till England och sjelf vidtala bankiererna. Ian can genom sitt inflytande skaffa mig pass. Och ni har vägrat ? Jag har åtminstone icke lofval. Lofvat! — tyst — er kammarjungfru, Marie, är väl icke der ute? — Gabriel steg upp, öppnade dörren och tittade ut; nej, anfäkta dessa dörrar! ingen enda sluter riktigt till här i huset. Fins icke i ert testamente en klausul, som stadgar, at den del af er förmögenhet, som är afsatt för er räkning. tillaller den efterlefvande ? Jon, svarade Luecrctia, träffad af denna fråga. Huru vet du det? i Jag såg när min far liste askriften. Om ni dör före honom, så får han då alltsammans! Om han icke önskade annat än perningarna, behöfde han icke skicka er hort.n En förfärlig paus inföll. Gabriel återtog: ,Jag anförtror er kanske mitt lif; men jag miste tala ut. Min far går mycket till Bellangers enka — hon är rik och svag. Kom till England! ja, kom ty han håller på att afskeda