kande. För Gabriels sinliga inbillnng framträdde denna bild i skapnad.n af obegrinsade nöjen och förlustelser; för Lucretia uppenbarade den sig i metallens stolta majestät; för Dalibard sjelf var det blott den efterlängtade frukten af en beräkning— det handgripliga resultatet af en illbragd, en väl anlagd plan och klyftiga kombinationer. Satan hade lämpliga frestelser till hands för hvar och en af dem. Imedlertid umgingos Dalibards allt mer och mer förtroligt med Bellangers. Olivier sprang in litet emellan, för att språka om politiska och andra nyheter. Lucretia satt hela timmarna tyst lyssnande till leverantörens skryt öfver fordna skälmstycken, eller ock underkastade hon sig, med en martyrs tålamod, hans segerrika hjeltedater vid trietrac-bordet. Gabriel, den bortskämde favoriten, kopierade taflorna på väggarna, komplimenterade madame och smickrade monsieur, samt ställde sig in hos begge för att få presenter och penningar. Lkt tre olycksfåglar hade dessa tre onda varelser slagit ner på den rike mannens tak. Var den rike mannen sjelf blind för de elaka motiver, som framkallade all denna uppmärksamma tillgifvenhet? Hans skarpsinnighet var måhända alltför stor, hans dåliga begrepp om menniskoslägtet alltför rotfästade, alt han skulle ill den grad kunnat blunda för verkligheten, Men han vände allt till sin fördel, drog nytta af Dalibards vinkar och förslag rörsnde användandet af hans kapitaler, var artig emot Lueretia, högst beredvillig att låta henne tappa vid trietrac-bordet och emottog med borhommie Gabriels sinnrika kopior. Stundom visade sig dock en skymt af satir och elakhet. i hans runda grå ögon; och hans med möda tillbakahållna hånlöje vid det smicker och de artigheter, han emottog, förvånade Dalibard och förödm ukade Lucretia. Om han helt och hållet kunnat förfoga om sin egendom, så hade dessa