Aftonbladet – 22 januari 1847, sida 1

ett oumbärligt medel. Om hon blifvit gift med någon, den hon älskat lika högt som hon älskade Mainwaring, skulle äregirigheten, såsom vi i elt föregående kapitel yttrat, måhända uppenbarat sig hos henne i en annan form, omfattat intellektuella bemödanden och öfvergått i en ädlare sträfvan, grundad på snille och sann ära. Men nu rådde hos henne en fallen varelses mörka åtrå och oroliga önskningar att återvinna den ställning hon förlorat, hon lede nu; så att säga; af det bittraste förakt för alla föremål och varelser, som omgåfvo henne. Ion tärdes af den hemliga feber, som rasar hos dem, hvilka genom yttre sken och utmärkelser söka trösta sig öfver sin förlorade sjelfaktning; eller hvilka, föraktande den verld, med hvilken! de stå i beröring, likväl sucka efter de verlds-: liga förmåner, hvilka ensamt inör verlden rätt-! färdiga deras förakt. Dessa fåfängans och högmodets sjukliga yttringar, antingen de uppenbarade sig hos Gabriel eliter Lucretia, underblåste Dalibard, utan något synbart bemödande, dels genom sina samtal, dels genom sitt lefnadssätt. Han umgicks med personer, som voro rikare, men icke a! högre börd, än han sjelf — Personer, som, under den häftiga jäsningen inom detta nya samfund, hastigt växte upp till en ny aristokratisk makt — krigare, dem lyckan gynnat, djerfva. spekulanter, plundrare af mången galion, som ; idit skeppsbrott under den stora stormen. Hvar och en af dem brann af begär att göra lycka — och detta begär är smittsamt. De voro icke precist fattiga, i detta ords egentliga bemärkelse; med Dalibards inkomst och räntan af i Lucretias förmögenhet kunde de icke kallas så,! men, jemförda med dem, med hvilka de umgingos, voro de fattiga nog att känna sig miss-; belåtna. Sålunda blef föreställningen om den ansenliga rikedom, från hvilken måhända blott ett enda lif afstängde dem, fruktamsvärdt 1oc