bar gått en högtidlig ed, som den stackzors George lät mig afligga, emedan han visste, at! jag var en hetlefrad, men ärlig kerl — mauvaise tlete, om ni så vill — alt jag aldrig på blott misstanka skulle bruka min pistol eller knif — att ingenting annat än hans egen uppmaning, eller ett tydligt och klart bevis på bedrägeri skulle sätta mig ur humör eller upphetsa mitt blod. Men kom ihåg, monsieur DaI:bard, att om jag en gång mirker att ni förråder våra hemligheter, eller alt ett hir på Georgs hufvud, i all ni träffas, skulle bli krökt genom ert förvåll: nde, då vrider jag nacken af er lika behändigt, som en skickl:g hushållerska vrider nacken af en höna.n Jag betviflar hvarken er styrka eller er grymhet, Pierre Guillot; men min nacke är säker tör båda; ni har tillräckligt göra att taga vera på er e3en. — Au revoir! Med lugn ton och en trygg, ironisk blick yttrade Dalibard dessa ord, hvarpå han lemnade rummet; men, då han kom i trappan, stans nade han och fattad: uti balustraden. En ilning af förskräckelse överfor honom, lik känslan af en öfverstånden eller annalkande fara. Denna kontrast emellan den sjelfbeherrskning eller den förställning, som tillhör det moraliska modet, och en hos honom medicdd, personlig feghet, skulle varit sublim, om den gällt en bättre sak. I närvarande fall visade den blot! en dubbelt afskyvärd karakter, emedan förri deriet och blodtörstigheten kläckte sina ägg i vecken af skrymtarens feghet. Medan detta möte mellan Dalibard och konspiratören försiggår, vilje vi kasta en blick i Provencalens hem. I ett rum vid en af de förnämsta gatorna emellan Boulevarden och gatan S:t Honore, sutto en gosse och en qvinna, samtalande med hvarandra: i hviskande ton. Gossen var Gabriel, qvinnan Lucretia Dalibard. : Rummet var möbleradt i den tidens smak, som eftersträfvade klassiska former; och, fastän det icke-såknade en viss elegans, låg dock någ onting otrefligt och torftigt i dess små tripoder och smalbenta tolar. Det fanns deruti något, som förrådde