Aftonbladet – 21 januari 1847, sida 1

icke stod i spetsen för polisen, likväli anseende; till den närvarande tidens faror, hvilka förstorades genom de kringlöpande ryktena om nå-; gon förfärlig och vidt utgrenad s:mmansvärjning, var alltför oumbärlig att aflägsna, såsom Förste Konsuln ett ögonblick hade ämnat. En man allena af de högt uppsatte i staten tycktes misstro Olivier Dalibard — den ryktbare Cambaceres. Men Provengalen kunde wumbära hans stöd. Hvaruti låg hemligheten af Dalibards makt? Låg den endast i hans medfödda själsförmögenheter ech hans förvärvade erfarenhet, synnerligast hvad England vidkom? — var det senom lofvärda medel han hade vunnit Förste: Konsu!ns öra? Vi kunne vara förvissade om motsatsen; ty det är ett märkvärdigt förhållande med män, som en gång blifvit vane vid brötislsa planer och stämplingar, att de äro alldeles blinda för de raka vägar till ära och ! utmärkelse, hvilka vanligt sundt förstånd utpekar för vanliga förmågor. Om vi noga gilvaj akt på stora brottslingars lefnadslopp, förvånas: vi ofta ö:ver den utomordentliga skarpsynthet — den djupa beräkning — den ihärdiga tankeansträngning de användt på upptäckandet och utförandet af ett brott. Vi föras på den tanken, att en så stor intellektuel förmåga skulle, om den på ett värdigt sätt blifvit ledd och begagnad, banat sig väg lill stor utmärkelse; men vi finne aldrig, att desse grofva brottslingar gifvit akt på de tillfällen till förvärfvande af verklig ära, som de åsidosatt. Ofia se vi, alt de ha!t för sig utsigter till ernående af verklig storhet, hvilka, endast genom vanlig klokhet och ansträngning, skulle fört hederliga män, om än blott hälften så skickliga, till ära och rykte; men, med en besynnerlig skefhet i synförmågan, tyckas de vändt bort ögonen frin dessa breda, raka, öppna vägar, till någon mörk. obanad defile, genom hvilken de, medelst de mest slipade konstgrepp och de värsta faror