Aftonbladet – 20 januari 1847, sida 2

oss en så ansenliz förmögenhet, som jag väl må kalla det Det räcker ej långt, när vi skola rusta ut våra barn. Ock — David är redan mycket slarfvig af sig: han har ri vif ett sådant hilpå sin jacka, så du kan aldrig troll I detsamma syntes två unga personer komina gående uppför sandgången. Barnen rusade ;rbi dem, hojtande och skrattande. samt försvunno i andra ändan a trädgården. Allt leder till det bästa — fastän vi menniskor i vår blindbet icke begripa dett — allt leder till det bästal sade pastorn eftersinnande, medan hans ögon hvyilade på det annalkande paret. Ja visst, min hjertans gubbe; du har alltid rält, och det är illa att knota. Men, om du bara såge, sådant hål det är — det kan knappt lagas, fruktar jag) Se dig omkring sade me. Fielden välvilligt. Minns du, hur vi sörjde för be skull; så onda vi voro på William — så bedröfvade för Susanna. Men se dem nu bara — deras äktenskap blir så mycket lyckligare, sedan de fått gå igenom en sådan pröfning!, Har då Susanna givit sitt samtycke? Jag fruktade nästan, att hon aldrig skulle göra dt. Huru ofta har jag icke varit nästan ond på henne, stackars lam, när jag hört henne tillskrifva sig orsaken Ull systerns olycka och snyftande förklara, att hon ansåg det för ett brott alt tänka på, att William Manwaring skulle bli hennes man. Jag hoppas ha:va bortresonerat denna sjukliga, öfverdrifna grannlagenhet, som, utan alt Lucretia der:öre kunnat blifva lyckligare, skulle örorsakat. hennes egen och Williams olycka.