Aftonbladet – 19 januari 1847, sida 2

SK CRS TERO ORC LITTERA EET TENOR rmarna, och tycktes snart försänkt i djupa snkar. Målaren arbetade i tysthet. Modellen, om, halft smickrad, halt förargad, hade tittat app vid Gabriels vink, inslumrade åter. Utanför fönstret sjöng en kanarieågel — en ful, rökfärgad gynnere, som tycktes fälla fjädrarna, ty de voro lika ruggiga, som dess ägares kläder; likväl sjöng den sitt trill-trill-trill-trill-trill lika muntert, som om den fri flugit omkring i sitt hemlands skogar eller blifvit smekt af v:ckra hinder, i en förgylld bur. Fågeln var här den enda sanna konstnären: han sjöng, såsom poceter sjunga, för att lyda sin natur och gifva luft åt sitt bjerta. — Trill-triM-trillela-la-la-trill-trill, ljöd sången — högljuddare och gladare, än vanligt — ty en glimt af aprilsolen stack fram öfver takåsarna. Sången väckte slutligen Gabriels uppmirksamhet:; han vände sig om med sin stol, lade hufvudet på ena sidan, lyssnade och kastade en nyfiken blick på fågeln. Slutligen tycktes en idå falla honom in: han steg upp, öppnade fönstret, drog in buren, satte den på stolen, tog sedan en af morbroderns pipor, gick dermed till eldstaden och stack in skaftet emellan gallren. När skaftändan blifvit glödhet, tog han ut den vid hufvudet, sedan han förut lindat sin näsduk om handen. för att skydda den emot hettan; derpå återvände han till buren. Hans rörelser hade uppväckt den slumrande modellen. I början åsåg hon dem med sömnig nyfikenhet, men snart med liflig misstanka: och nu rusade hon upp med ett utrop, som ingen annan romanförfattare, än Fielding, skwlle våga lägga i munnen på en qvinna — än mindre en så beryktad nymf; som Ga