Aftonbladet – 18 januari 1847, sida 2

villade och hennes stolthet frånstötte honom. Kallt lyssnade hon till allt, hvad han sade, och svarade blott! — Jag är rält glad öfver, att jag så lyckligt sluppit undan. Låtom oss nu ej mera vidröra detta ömnox Mr. Fielden lemnade henne med mindre oro och mindre medlidande — måhända hade allt vändt sig till det bästa. Då ban kom hem, uppttogs hela hans själ af bekymmer för Snsarna. Hon yrade och var i stor faras! flera veckor gingo om, innan hon åter kom sig. Imedlertid hade Lucretia flyttat i ett enskildt hus, hvars adress hon icke uvppgaf. Under denna tid förlorade de henne således ur sigte. Om af de skalder, hvilkas dystra inbillningskra t målat de olika straffen i de osälla skuggornas rike, nigon tänkt sig cn själ, dömd att i evighet — utan afbrott, utan uppehör — skåda ned i den afgrund — med svalg vid svalg, gapande allt djupare och djupare, allt mörkare och mörkare, till oändligt, bo:tenlöst djup, så att den fördömde, vid denna evinnerliga anblick, blefve liksom en del af sjelfva denna afgrund — denna bild skulle träffande afteckna Lucretias själstillstånd. Det var ick blott den tröstlösa känslan hos en person, som kärleken öfvergifvit och förrådt. I den afgrund, hvari hon nedblickade, voro det förflutna och det tillkommande sammanblandade i ett oskiljaktigt mörker: hennes felslagna hopp om rikedom, hennes krossade ärelystnad, de :örsvunna utsigter till verldslig lycka, som så linge varit oupplösligt förenade med hennes planer; derjemte den vredgade skuggan af den, som varit henne mer än fader, af den, hvars hjerta bon stungit, hyars ålderdom hon nedstörtat i en för tidig graf. Dessa offer åt kärleken hade stundom, på den tid, då kärleken ännu log cmot henne, orcat hennes samvete, men ett småleende, ett ord, en blick voro då tillräckliga att bortjaga saknad och samvetsförebråvlser. Nu, då kärleken var utplånad, stirrade mot h nne ur mörkret den förförliga synen af alla hennes öfriga förluster; och cn röst hviskade ur djupet: Se der, dåraktiga, hvad du förlorat, för det du trodde och älskade! Och denna tenke sammanfattada tillvarelsens hbeggo verldar — hvad som varit och