Aftonbladet – 16 januari 1847, sida 2

lidande mumla: ,Stackars barn — stackars barn ! En dunkel farhåga intog henne — en farhåga, den hon likväl först hade fattat vid några yttranden af mr. Fielden, som var mindre varsam i sitt tal, än Dalibard hade tillstyrkt honom. Ett par dagar derefter frågade hon Mainwaring helt sorglöst: hvarföre han aldrig på Laughton nämt ett ord för henne om sin bekantskap med Fielden ? Du har frågat mig det förut, sade han något vre:igt. Har jag? Det glömde jag! Men hur var del? Säg om det för mig.n Jag vct knappt, svarade han förlägen; pvi ba alltid talat om hvarandra, eller om salig sir Miles — om våra förhoppningar och farhågor., Detta var verkligen sant, och en ganska nalurlig ursäkt af en älskare. Kärleken glömmer för det närvarande allt det förflutna. Meny sade Lucretia, med sin vanliga sidoblick — men, som du ofta måste råkat min syster —p Mainwaring var, medan han talade, sysselsatt med en knapp på sina damaskor — (hvilka den tiden buros tält åtsittande vid fotknölen) — ansträngningen dref upp blodet till hans panna. Men,, sade han, ännu nedlutad och fortsättande sin sysselsättning, du umgicks så litet med din syster — jag fruktade att förolämpa. Det är så ledsamt att vidröra familjtvister. Lucretia var för ögonblicket tillfredsställd. Ty så innerligt hade hon fäst sig vid Mainwarings hjerta, så förtröstansfullt fasthöll hon sig med hela sin själ och hela sitt hjerta vid den klippa, som reste sig öfver den allmänna öfversvämningen, att hon vanligtvis beslutsamt bortvisade alla tvifvelsmål, som understundom in togo hennes själ. Jag vet,, sade hon ofta med sig sjelf, — jag vet, att han icke älskar såsom jag — men mannen kan ej, bör ej älska såsom qvinnan! Vore jag man, skulle jag förakta mig sjelf, om jag så läte hänföra mig af en passion, som nu ir förhållandet med mig och hvaröfver jag är stolt — jag, arma qvinna! — Jag vet,, tänkte hon åter, jag vet, huru misstänksam och misstrogen jag är — men honom bör jag ej miss-.