Aftonbladet – 16 januari 1847, sida 1

frågar jag er, om ni tror, att jag — eller, rättare sagdt, ni — som är en så gammal vän i huset, kan öppet tala med miss Clavering sjelf härom ?n Nej, det går icke an, svarade Provencalen lifligt; om vi det gjorde, skull: hon misstro oss. Hon skulle helt visst vädja till Mainwaring, och han skulle ej hafva annat val, än att motsäga oss. En gång väckt till uppmärksamhet, skulle han dölja tll och med sin sorgbundenhet. Lucretia skull: anse sig förolämpad, skulle lemna ert hus cch helt vwisst tro, att hennes syster varit den, som lagt er orden i munnen — en misstanke, som vore miss Mivers alldeles ovärdig. Men frukta ingenting; är det onda så :beskaffadt, så medför det sitt eget oundvikliga botemedel. Låt Lucretia sjelf upptäcka d.t; men, ursäkta, hon måtte visst, då Mainwaring först kom hit, af ert emottagande håfva funnit, att han förr varit bekant med er? Hon var icke inne i rummet, när vi först emottogo Mainwaring, och jag har alltid hållit mig på afstånd ifrån honom, såsom ni väl kan gi sa, emedan jag funnit mig .svken och missnöjd. Men naturligtvis ve. hon, att vi förr varit bekanta med honom, än hon. Men hvarföre frågar ni det?, Mcenar ni, alt han på Laughton nämt någo för henn2 om denna bekantskap? — att han talat om Susanna? — Jag tror icke det. pDet kan jag icke med säkerhet säga, svarade mr. Fielden. Fråga henne derom vid tillfälle, och var för öfrigt tystlåten, min bäste sir. Jag tackar er för ert meddelade förtroende. Jag skall noga vaka öfver min stackars unga lärjunge. Hon får sannerligen icke uppoffras åt en man, som hyser ömhet för en annan. Dalibard lemnade huset med lätta steg; sjelfva hans ansigte var förändradt; han tycktes vara tio år yngre. Det var afton; då han kom in