Aftonbladet – 16 januari 1847, sida 1

ting; ni äger att förfoga öfver er förmögenhet; och, som Mainwaring har talanger, så är denna förmögenhet tillräcklig för er framtid. Är ni nu ändtligen öfvertygad, att jag öfvervunnit min dårskap? att jag var ointresserad när jag råkade draga mig ert missnöje? Om så är, kan ni återskänka mig er vänskap? Ni skall råka i strid med verlden, och jag, m d min menniskokännedom , med min långa erarenhet af verlden, torde, oaktadt jag är blott en stackars landsflykting, kunna bistå er. Lucretia var af samma tanka; ty, oaktadt hon fruktade Dalibards list, trodde hon likväl på hans tillgifvenhet för henne, och hon kände en djup beundran för ett förstånd, mera fulländadt och utbildadt, än hos någon; hon hittills haft tillfälle att lära känna. Från den stunden blef Dalibard en daglig gäst i huset; men aldrig blandade han sig i Lucrotias och Mainwarings förhållanden; han tog deras förening för afgjord, och samtalade med henne muntert om deras framtida utsigter; han ställde sig in hos samtliga medlemmarna af familjen Fielden, lekte med barnen, gjorde sig alldeles hemmastadd, och på qvällarna, när Maimwaring, så ofta han kund2 hitta på någon förevändning, uteblef ifrån familjkretsen, lyckades han indraga Lucretia i ett mera sällskapligt umgänge med hennes hyggliga grannar, än hon förut nedlåtit sig till. Den gode mr. Fielden fröjdade sig i själen; här hade han nu just rätte mannen, sir Miles gamle vän, Lueretias egen läraro, som synbarligen var h-nne ganska tillgifven och hade inflytande: på henne — just rätte mannen, åt hvilken han kunde gifva förtroende af sin förlägenhet. En dag, när Dalibard hade rört hans bjerta genom en anmärkning om Susannas blekhet, tog han honom derföre afsides och :sade honom allt,: Och nu,) så slöt den värdige pastorn, i hopp att hafva funnit någon, som kunde befr:a honom från hans fruktade och obehagliga göromål, poch nu