Aftonbladet – 15 januari 1847, sida 3

Article Image
(Insändt.) SKÅLDENS DÖD. fald blott kan unge sångarn sjunga; in ej äger snillets vigda tunga, n ej äger blixtarne, som ljunga art och ljuft och mäktigt på en gång. en han dristar dock på grafven träda t i ord sitt hjertas känsla kläda h den store Skaldens drapa qväda en enkel minnessång. Stämman tystnat. Dessa toner, hvilka tjusat millioner skilda folk kring skilda zoner, mer ej lifva stoftets verld. Helig sans och gudayra öfver silfversträngad lyra mer ej skaldehänden styra: slutad är hans riddarfärd. Skandiens sångarfurste vorden lik ett stjernfall öfver norden gick han ned och lyste jorden med sitt rika snilles glans. Modigt sjöng han lifvets psaltar, som oändligt sig gestaltary och i glädje på hans altar lade folken ärans krans. Skönt han tydde skaparns under, gladt han täljde tidens stunder, fastän smärtan brann inunder, lik volkanens dolda brand. Saligt kändes hjertan bäfva, känslor i hvarann sig väfva för hvar ton, som hördes sväfva löst utaf hans allmaktshand. Som ett barn utaf minuten glänste sången färdiggjuten på engång och snillrikt sluten i behagens lätta drägt. Mot hans inres prisma bruten himlastrålen snart var fluten: tusendubblad, blomomknuten ut bland dödlighetens. slägt. Visdom utur urdarbrunnen drack han, och han vardt befunnen oupphinnlig, oupphunnen diktens glada sändebud. Glödgade af gudomsflamman kraften, känslan smälte samman, helsande med sorgfri gamman verldens lof, i sångens ljud. Hela jordens rymd ej rymmer snillet. Hvarje verldsbekymmer himlaspegeln endast skymmer, mörkt som molnets töckenflor. Lifvets labyrint sig sträcker öfver anden ut och väcker så den strid, som långsamt släcker gnistan, som i stoftet bor. Skalden somnar in den sista sömnen. Matt hans ögon brista Qvalen djupa geirsodd rista i hans stormuppfyllda bröst. Slocknad flämtar snilleglöden, som förgyllde verldens öden. Sagta lifvet bräcks af döden, örten likt i årets höst. Lugnt blir åter Skaldens hjerta. Såsom midnattstöcknets svärta flyr för dagen, så hvar smärta smälts af evighetens sol. —

15 januari 1847, sida 3

Thumbnail