Aftonbladet – 15 januari 1847, sida 3

ditt råd, Mary? Mainwaring är utan tvifvel a Isin heder bunden vid miss Clavering; men ho skall nog, förr eller sednare, uppläcka beskal fenheten af hans känslor, och då darrar jag fö dem begge. Jag är öfvertygad, att hon aldri blir lycklig, hvaremot han blir högst olycklig och Susanna — Susanna törs jag ej tänka på — hon hostar, så att det stinger mig i hjer:at. Ja, det gör hon; och en sådan hosta! — dr kan icke tro, huru mycket pengar jag ger ui för svart vinbärsgel! Hvad mitt råd är? Om jag tordes, skulle jag genast tala med miss Clavering. Hon skall ej sörja ibjel sig af kärlek, det är jag säker på; hon, med sitt stolta sinne, skulle utan en suck skjuta honom ifrån sig, om hon visste, huru det står till Det har du visst rätt uti) sade mr. Fielden; ty sanning är ändå den bästa poliliken. Men jag är knappt behörig att blanda mig i det der. Vore det icke för Susannas skull — men jag skall tänka på saken och be Gud råda mig till det bästa Detta samtal visar läsaren tillräckligt, till hvilken punkt utvecklingen af Lucretias öde nu hunnit. Vi förbigå gerna, hvad som knappt vore möjligt att beskrifva — det åskslag, som träffade henne vid underrättelsen. derom, att förhoppningarne för hennes framtid voro om intet; — utsigten till förmögenhet, rang och, hvad hon mera värderade, än dessa begge, makt — med ett enda slag försvunnen. Ur den mörka och dystra förtviflan, hvaruti hon först i början störtades, väcktes hon till hopp — ja, någonting liknande glädje — genom Mainwarings bref. . Aldrig hade de varit så varma och så ömma; ty den unge mannen kände ej allenast bittra samvetsagg deröfver, att han varit orsaken till hennes olycka — fastän hon underrättat honom derom med mera srannlagenhet, än man skulle väntat af hennes sinnesstämning och hårda karakter — han crkände också inom sig helgden af de löften, söm hennes motgång nu gjorde mera bindande, in någonsin. Han öfvertalade, han trugade, han tvang sig till ömhet; och sannolikt skulle han, utan något knot af sitt hjerta, halva följt henne till altaret, och, en gång gift man, skulle