Aftonbladet – 15 januari 1847, sida 3

Ifrån ljusets helga källa frihet, frid och glädje välla kring. en själ, som nu får ställa färden emot himlens pol. Sedd af ingen, hörd af ingen öfver tiden, öfver tingen lyfter han den vuxna vingen till det höga zions berg, hvarfrån alla verldens kanter, solen, stjernornas demanter, allt hvad skönt och rätt och sant är hemta själ och lifoch färg. Upp till blåa himlalanden, der med lyran uti Handen brodetengeln vinkar anden frigjord till sitt hem igen. ... Der, ej mer förtyngd af banden, mer ej tärd af lefnadsbranden, sjunger han å gyllne randen ljuset, friden, kärleken. — Nordens höstsol sjunker neder. .Snart sin graf naturen reder, hvita svepningstäcket breder öfver vissnadt sommarhopp.E Rikt i natten stjernor brinna; skall väl snart en sol upprinna lik den gångna, värd att hinna den i makt och skönhet opp! — Sångarn slutar. Matt är bilden tecknad. Diktarblomman uppstår knapt, förrn ycknad stängeln lutar, kronan faller bleknad på fåfänglighetens kyrkogård. Tyst, min sång! Du är ej värd bli knuten i den sköna krans, som tårbegjuten ii stråla skall af tacksam samtid sluteu kring den höges minnesvård: Dina tjusningskrafter äro inga. fån Enkla hugkomstgärden, alltför ringa skall, ett dunkelt genljud, strax förklinga som i qvällen lundens sångarröst. Derför må cen värdigare bringa offret och sin starka själ bevinga att med sångens ljufva balsam svinga öfver sorgbeklämda bröst! Hilmar.