Aftonbladet – 15 januari 1847, sida 3

vana och pligt befästat den boja, han pålagt sig sjelf, om icke Lucretias olyckliga längtan att tå se honom föranledt henne att fara till London, der hon förmådde honom att möta henne — ty med henne kom äfven Susanna, och i Susannas bortvända ansigte, darrande hand och stumma bemödande att undvika hans blick läste han allt, hvad den arma inbillade sig dölja för honom. Men tärningen var kastad, deras förening tillkännagifven, tiden utsatt, och dag efter dag besökte ;han hennes boning, för att i ångest och förtviflan lemna den. En gemensam känsla kom de begge olyckliga att undvika hvarandra. Mainwaring gick sällan in i familjens sällskapsrum; när han någon gång gjorde det, hvilket isynnerhet hände om aftnarna, flydde Susanna vanligtvis till sin egen kammare. :Om de tillfälligtvis möttes i trapporna eller vid det plötsliga öppnandet af en dörr, utbyttes intet ord, knappt ens en blick; ingendera hade mod att se den andra i ansigtet. Kanske plågades Susanna mest af denna förbehållsamhet ; kanske längtade hon mest att bryta tystnaden, ty hon anade, att orsaken till Mainwarings dystra och stumma tvång låg i hans samvctes förebråelser, hvilka otvifvelaktigt iterkallade — om ej någon uttryckligt och bestämdt afgifven förbindelse till henne — hkväl åtminstone ord och toner, hvilka förråda det ena hjertat och söka vinna det andra; den djupa sorgbundenhet, som stämplade hela hans person, och den hon till och med vid en flykig blick kunde märka, ingaf henne dessutom en känsla af medlidande, fri från hvarje den jelfviska förebråelsens bitterhet. Hon tyckte ig kunna dö lycklig, om hon förmådde aflägsna letta moln ifrån hans panna, denna skugga från hans samvete. Dö — ty att lefva tänkte on ej på. Hennes kärlek var mild och lugn; ) den häftiga passion, som tillhörer starkare vaturer; det var den kärlek, hvaraf de unga ch rena så ofta dö. Geniens anlete var lugnt ch blidt; blott af handens sänkning ser ni, att acklan snart är utbrunnen, och att gestalten, liför ren för jordisk kärlek, älskande, kärleksik redan vinkas af dödens engel. (Forls. följer.) ög