Aftonbladet – 14 januari 1847, sida 1

ner, mina förslag och sträfvanden gagna? Lyckan, slumpen skulle då fråntagit oss lifvets högsta behag, som är åtrå efter något bättre. När vi råkas, skall jag säga er, att jag hyser någon fruktan för Olivier Dalibard: han har ögonskenligen någon listig plan i sinnet. Han, som förut aldrig brydde sig om den oskicklige läkaren, har nu skjutit ut honom, ger sig anseende af att hafva räddat den gamle, och är beständigt hos honom. Vågar han tänka på att vinna inflytande, att arbeta emot mig? — emot oss? Lyckligtvis hoppas jag, att min onkel, när jag kommer tillbaka, blifvit återställd till den falska styrka, som bedrager honom; han skall då icke behöfva Dalibard, och då — mniå då fransmannen taga sig till vara! Jag har redan uttänkt en plain att tillintetgöra hans anslag genom hans egen förvisning. Kom derföre till Southampton, så snart ni kan — om möligt samma dag ni erhåller detta — allra sist om onsdag. Ert sista bref innehåller ogillande af min politik i afseende på Vernon. Jag upprepar ännu en gång, det är nödvändigt att hålla min onkel vid god min ända till det gista, Innan Vernon kan framställa något anspråk, blir det sorg och gråt på Laughton. Måhända kommer äfven jag att gråta; men i dessa tårar skall glädjen hafva lika mycken del, som sorgen; ty, när jag trycker er hand, kan jag hviska: den är då ändtligen min, och det för evigt! Farväl! nej, icke farväl — Vi råkas snart Mer, min älskare, min älskade! — Er Lueretia. En timma efter miss Claverings bortresa återlemnade Dalibard brefvet till sin son, utan alt sigillet syntes vara brutet, och bad honom lägga det tillbaka i det ihåliga trädet, men så, att det genast syntes, när någon inträdde der. Han meddelade honom sedan den plan, han! hade uppgjort för dess upptäckande — en plan; hvarigenom Lucretia aldrig skulle kupna miss-!