Aftonbladet – 13 januari 1847, sida 2

mm — — —— —— OO CvESee— — 4 tidigare delen af sitt lif, studerat läkarekonsten med det outtröttliga tålamod, den forskn ngs-, anda och flit, som han egnade åt allt, hvad han företog sig. Han hviskade strax i början till Lucretia: Om icke er onkel ändrar lefnadssätt, tager sig moion, undviker vin och bordets njutninsar, så äro hans dagar räknade. När Lucretia !örst erhöll denna underrättelse, hvilket skedde, innan hon ännu blifvit bekant med Mainwaring, kände hon en plötslig och uppriktig sorg. Vi hafva sett, huru dessa bättre känslor törbytte:, då ett menniskolit lade hinder i hennes väg. Det organ, frenologerne benämna förstörelseorganet, i ordets vidsträcktare betydelse, var i hög grad utveckladt i hennes karakter. Hon var hvarken grym eller blodtörstig: dessa laster Lill. höra helt andra naturer. Snarare var hon till föle af öfverläggning och förstånd skoningslös: — hon hade för sig ett mål, det hon måste uppnå; allt, som låg henne i vägen, var blott fiend liga hinder. I början var dock sir Miles henne icke i vägen, utom hvad förmögenhet beträffar, och, som girighet icke var hennes rådande fel, tyckte hon, att hon i det afscend t väl kunde vänta; vid denna vink af Provengalen, vågade hon derföre uppmana sin onkel till återhållsamhet och nödig kroppsrörelse; men gubben var ömtålig, när man rörde vid den strängen; han fruktade de attydningar en större förändring i lefnadsvanor skulle föranleda; minnet af den fruktansvärda påmin-. netsen bortdog, och han kände sig lika bra, som förut, ty med undantag af en gammal ig biten rheumatisk gikt — hvilken dock ig länge sedan hade upphört, utan att lemna efter sig någon annan synbar åkomma, än en styfhet i lederna, som gjorde kroppsrönelsebe svärlig och plågsam för honom — hade han en af dessa lyckliga, men oita bedrägliga kroppsörfalln ngar, hvilka ieke knota öfver oordent ; I