Aftonbladet – 12 januari 1847, sida 2

PR RRD ran SRS rSTSR RNNRRA emot pilarna från en bel svärmiaf friare. När sir Miles upprepade sin fråga, svarade hon derföre mycket saktmodigt och med skenbar blygsamhet: att mr. Vernon ägde många goda egenskaper, som intoge till hans fördel; att han dessförutan Hade en rekommendation, som i hennes ögon vore den förnämsta, nemligen hennes onkels bifall. Men; — yttrade hon, med passande och naturlig tvekan — är han icke van vid ett ostadigt och utsväfvande lefnadssätt? Så sade man åtminstone; sjelf visste hon icke huru det förhöll sig — hon ville åt sin onkel anför:ro omsorgen om hennes framtida väl. Men, om så var och om mr. Vernon verkligen vore sinnad att ändra sitt lefnadssätt, vore -det då icke klokast att pröfva honom — pröfva honom, der frestelse fanns; ej på det lugna Laughbton, utan i London, der han var van att lefva? Sir Miles håde vänner, som nog skulle vara så hederliga ått underrätta honom om resultatet. Detta var blott ett löst framkastadt förslag af henne: hon ville öfyerlemna allt åt sin älskade uppfostrares skarpsinnighet och erfarenhet; Rörd af hennes eftergifvenhet. och mycket förnöjd öfver detta prof på hennes klokhet, som röjde mer eftertanka, än han sjelf hade visat i denna sak, tryckte henne den gode, gamle mannen till sitt bröst, samt berömde och tackade benne med tårar i ögonen; — hon hade nu, som alltid, fattat det bästa beslut — Gud förbjude, alt hennes väl skulle sättas på spel genom hennes förening med en oförbätterlig nöjets. dyrsarel Slutligen sade den öppenhjertige gentlenannen, ur stånd att längre hålla inne med ina hemliga tankar: ;Hur-kunde jag ett ögon?