honom intresserad i ett frieri, hvilket nu började smickra hans sårade egenkärlek. Då skall jag begagna mitt privilegium, när vi härnäst råkas, svarade Lucretia; derpå drog hon sakta sin arm ifrån hans, och gick bort till sin onkels rum, lemnande Vernon qvar i galleriet. De urblekta porträtterna skådade ned på henne med den dystra hemlighetsfulla min, som bilderna af våra döda förfäder så ofta synas antaga. För en ädel, högsint själ är ingen uppmaning till sanning, heder och en berömlig ärelystnad mera vältalig, än den stumma och melankoliska väf, hvarifrån våra förfäder, som efter sin död blifvit våra husgudar, ännu blicka ned på oss. De tyckas anförtro oss vården om sina obefläckade namn. De tala till oss ifrån grafven, och, rätt förstådd, är familjstoltheten ättlingarnes skyddsengel. Men Lucretia, med sin hårda, oböjliga, vid lärda spetsfundigheter vana själ, föraktade såsom en svaghet all den poesi, som medföljer känslan af ett ädelt blod. Hennes öfverdrifna stolthet, öfver sig sjelf ingaf henne. förakt för den dygd, de bragder eller den visdom, som utmärkt hennes anor. Med tankarna riktade på list och svek vandrade hon sålunda framåt, under ögonen på de redliga och obefläckade döda. . Sedan Vernon blifvit cnsam, tänkte han ett par ögonblick på hvad som hade passerat emellan honom och hans kusin; derpå återvände han med långsamma steg, under det hans öga irrade ö:ver den ståtliga raden af hans förfäder. I sanning! mMumlade han, om min barndom hade förflutit i detta gamla gälleri, skulle