Aftonbladet – 11 januari 1847, sida 2

Nå?,, — sade hon med en ton, som utvisade räddhåga, och lade sin hand på hans. Ack, Lucretial utropade han, i det han tryckte hennes hand med en sinnesrörelse, som härledde : sig ifrån andra känslor, än kärlek — vi, eller rättare sagdt, jag, har gjort mycket orätt. I Jag har förledt er att svika er :onkels förtroendey att vända er:tacksamhet emot honom i hyckleri. Jag har handlat på: ett sätt, som varit mig sjelf ovärdigt. Jagär fattig — af ringa härkomst; men innin jag kom hit, var jag dock rik och stolt i känslan af min heder. Så är det icke nu. Lucretia, förlåt mig. — förlåt! Glöm denna dröm — vi få icke synda på det sättet; ty det är synd, den värsta af alla synder: — bedrägeri. Vi!måste skiljas åt — glöm mig Glömma er! — aldrig, aldrig! ropade Lucretia, med undertryckt, dock ganska våldsam sinnesrörelse, i det hon släppte hans band och hopknäppte sina egna händer; hennes bröst häfde sig, ögonen voro fulla af tårar, hon var med ens förvandlad i en mild och vek qvinna, under det passion och förtviflan stormade: i hennes hjerta. O, William! — förebrå, banna, förakta mig, ty. ensamt mitt är felet; säg allt. annåt, utom det grymma ordet skiljas,. Er har Jag valt, er har jag utsökt åt mig, till er har Jag friat, om ni så vill; låt så vara. Vid er håller jag mig fast — ni är allt för mig — allt, .som räddar mig undan — mig sjelf) — tillade hon stammande och med ihålig röst. Er kärlek —! ni vet ej hvad den är för mig! Knappt visste