Aftonbladet – 11 januari 1847, sida 1

— — RR han hade inträdt i rummet, lemnade Ardworth det. Han skyndade till sin kammare, för att kasta sina kläder i kappsäcken; medan han höll på härmed, inträdde Mainvaring i rummet. Önska mig lycka, min hedersvän! Jag far nu till staden — går in i armdåen, — skall ut — och låta skjuta på mig, Gud vare lof! Den gamle hederspaschan! — var snäll och ge mig den der rocken! Några få ytterligare ord voro tillräckliga att lör Mainwaring förklara hvad som förefallit ; han suckade, när hans vän hade sluta önskar att jag finge föla med!, Gör du? Sir Miles beböfver då bara skrifva ett nytt href till chefen för hästgardet: men nej, du är ämnad till någonting bättre, än kanonmat; och, dessutom, din Lucretia! För hin i våld, jag är ledsen, att jag ej kan stanna qvar för att observera henne, såsom jag hade lofvat; men jag har sett nog för alt veta, att hon helt visst älskar dig. Ah, när hon bytte rosor med dig! — du trodde icke att jag såg dig — var jag inte bra illparig? Bah! hon bara lekte med Vernon! Men vet du, Will. sedan sir Miles nu talat till mig, så att jag kunnat gråta — Gud välsigne gubben! — ja, vid mitt li hade jag icke det kunnat! — vet du, sedan dess är jag just ond på dig, för det lu lockar flickan att narra honom., Jag är ond på mig sjelf: och .... En bejent inträdde nu och underrättade Mainwaing, att han hade sökt honom — Sir Miles önskade tala vid honom i sitt eget rum. Mainwaring spratt till likt en förbrytare. Var ej rädd, hviskade Ardworth, han har inga misstankar på dig, det är Jag säker om. Din hand! När skola vi härnäst råkos? Är det inte bra besynnerligt, att jag, som i själ och hjerta är republikan, tar Kung Georgs sold, för att slåss emot fransmännen? John — Tom, hvad är det ni heter — se här. min t: — Jag