Aftonbladet – 9 januari 1847, sida 2

talar med benne, ju förr dess hellre. Låna mig. er arm — det är tid alt spisa — jag ser, atn dansen är slut. När de gingo förbi stället, der Mainwaring ännu stod, fixerade honom baroneten. Den: unge mannen märkte det icke. Sir Miles vidrörde honom sakta. Han spratt upp, liksom: ur en dröm. Ni har icke dansat, Mr. Mainwaring.x Jag dansar så sällan Sir Miles, sade Mainwaring, rodnande. Ah! ni brukar ert hufvud mer, än edra fötter, min unga herre, mycket rätt — jag önskar tala med er i morgon. Nå, mina damer, jag hoppas att ni baft rolig. Mn bästa Mrs. Vesey, ni oth jag äro gamla vänner — vi ha dansat mången menuctt tillsammans förr i verl-den. Nu kunna vi icke dansa mer — men ännu kunna vi gå arm i arm. Får jag bjuda er min arm. Och er Hlla sonson är vaccinerad, hör jag! En märkvärdig uppfinning! Maten väntar, mitt herrskap, maten väntar! De främmande hade farit. Alla ljusen voro. släckta, alla, med undantag af himmelens ljus, som klart och stilla föll in genom fönstrenmånans och stjernornas sken tycktes nu ensamt rå om den gamla byggnaden. Dit in flödade strålarne, allt klarare, längre och dristigare; likt elfvor, som, led eiter led, intåga i enslighetens rike. Utför trappstegen af ek, från de med heraldiska emblemer blasonerade fönstren, gledo strålarne, liksom skygga och smygande. På rustningarna i riddarsalen satte de sig med stadigt och klart glänsande sken, tilldess stålet blänkte som en spegel. I det långa och låga biblioteksrummet inträdde de också, men stannade tvärt — der fanns ingen plats för deras lek. I salongen, som nu stod öde, voro de mer nyfikna och vågsamma. Genom det stora, ännu öppet stående fönstret sprungo de in, djerft och skälmaktigt, liksom för att se efter, hvad som hade förorsakat en sådan oordning;