Aftonbladet – 7 januari 1847, sida 3

— DUBBELT BEDRÄGERI. En i furstligt livre klädd karl kom en afton till en tysk läkare, som vanligen bar hos sig åtskilliga dyrbara saker, dem han hade fått af sina patjenter, och bad honom genast besöka furst D., hvilken hastigt insjuknat och hvars egen läkare vore bortrest. Doktorn, som väl visste, att det ej gick an att låta de stora vänta, kastade genast af sig morgonrocken, och påtog en bonjour. För att påskynda klädseln, hjelpte honom dervid den främmande betjenten, med mycken tjenstaktighet, och begagnade den korta tiden så väl, att han vid bortgående hade två guldur och en gulddosa mera, än då han kom till doktorn. Efter sålunda välförrättadt ärende skyndade han bort före doktorn, för att underrätta furst D. om dennes ankomst. När doktorn kom till furstens palats, blef han ej litet flat, då han fick höra, att fursten hvarken var sjuk eller hade någon så der flink betjent; men först vid sin hemkomst saknade han de bortstulna dyrbarheterna. Förargad häröfver svor han, att icke en gång till låta narra sig på detta sättet. — Åtta dagar derefter fick han ett besök af en prestman, hvars fromma utseende och silfvergrå hår väckte vördnad och förtroende. Denne berättade, att en person, hvars namn han icke kunde uppgifva, för honom diktat, det han begått stölden hos doktorn, dertill drifven af den ytterligaste nöd. — Tjufven, sade han vidare — hade hos en säker person pantsatt dyrbarheterna för tjugu dukater; men denne person kunde icke heller namnä gifvas emedan tjufven derigenom blefve röjd. Prestmannen ville derföre, om doktorn så önskade, åtaga sig att lösa sakerna; men bad honom tillika, att såsom en sann kristen förlåta den ångrande syndaren, och försäkrade, att denne skulle godtgöra penningarna, så snart han kunde skrapa ihop så stor summa. Doktorn glädde sig i hopper att återfå sina dyrbarbeter, förlät tjufyven af allt hjerta, tackade den värdige prestmannen, som ville åtaga sig hela bestyret, och lemnade honom de tjugu dukaterna. Den ärevördige gick, men kom aldrig åter, emedan han var en bedragare, i kompani med den förste; och doktorn svor ånyo, att aldrig mer låta narra sig.