Aftonbladet – 7 januari 1847, sida 2

tern hyser samma princip; det är att stjelpa, ej hjelpa; det blir i sanning allt värre och värre med principerna. Att vårt yttrande, att Tit. Å. aldrig låtit någon förman handtera sig som en skoputsare (ett — må vara vulgärt, men mycket brukligt ordspråk just i råga om handtera) skulle innebära en grof och orättvis förolämpning mot Flottans hela (!) Officerskorps) — är en långdragen och falsk konklusion; det innebär på sin höjd en förolämpning (ty sanningen förolämpar ofta) mot en eller annan förman, som möjligen fordrar något sådant. Ins:s hela resonnement har, såsom vi visat, emedan han utgått från oriktiga uppgifter, vändt sig kring ett anal ämne, än det vi gjort till hufvudsak, eller principerre; för att bevisa dessas kons:jv.nta tillämpning nu och tillförene (något som Ins. sligen icke ens försökt), hade ej behöfts att haka sig fast vid en person, om hvilken vi aldrig yttrat, hvarken offentligen eller enskildt, vår innersta janka, huruvida vi ansett konom nu ovilkorligen hafva bort blifva befordrad eller ej. Och huruvida frågavarande person sjelf känner smärta eller annat, är något, som Ins. icke vet, och hvyarom han, utan en konseqvent oförskämdhet, icke bort kunna våga att yttra sig. Om man än kan tilltro sig att söra en så underordnad persons, som söker med små nkomster göra hvar man rätt, enskilda ekonomi, hans större eller mindre förmögenhets-vilkor till fövemål för offentligt bedömande vid en befordringsincip, så måste åtminstone — så länge han sjetf icke med ett ord Gifvit dem luft — hans supponerade känslor böra vara fridlysta för hvarje man af neder. Slutligen utbrister Insändaren: om Sjöministern allt framgår med samma kraft och omtanka för vapnets bästa, som han vid denna befordran ådagalagt, så kan framtiden ej döma honom att hafva styrt med godtycke, väld och konsiderationer. — Då vi aldrig klandrat, ondgjorts öfver eller funnit orättvis den befordran, som nu skett, så kunna vi med godt samvete instämma i Ins:s utrop; men om detta utrop först kan ske vid den 9:e eller 40:e befordran, så stå vi fast vid vår sats, att då måste vid de föreyårnde finnas spår af godtycke, väld ler konsiderationer, af princip-löshet. 5