Aftonbladet – 7 januari 1847, sida 1

detniag kl. 6 eftermiddagen. UTRIKES. SCH WEIZ. Såsom ett prof på att jesuitismen öfverskattat sina förhoppningar om väldet öfver allmänna tänkesättet, äfven ibland den katolska pluraliteten i Schweiz, kax anföras. att det gått med deras tidning alldeles som med Svenska Biet hos oss. Redaktionen af Luzerns Katolska Statstidning, tillkännager nemligen i slutet af förra årgången, att tidningen kommer att upphöra med året, sedan man pofta förebrått henne att hon, under sin kamp emot den för stal och kyrka förstörande principen, irrade sig något och i sin ifver stundom förde ett språk, som annorstädes sårade och att det icke kan nekas, att en viss vedervilja är förhanden på flera hålln. I följd häraf skulle hon nu efterträdas af ett nytt blad, under titel af Tidning för det katolska Schweiz,, utgifvet i samma syftning och af samma redaktion, men naturligtvis med löfte åt prenumeranterna om bot och bättring på det nya året. ITALIEN. I Perugia hade folkhopar uppbrultit åtslälliga enskilda spanmålsmagasiner och utbjudit spannmålen efter det gällande medelpriset. Penningarne, jemte förteckningar öfver det sålda, skickades sedan till magasinernas egare. Det i förra numret omtalade firandet af österrikarnes fördrifning för 400 år sedan (natten mellan den 3 och 6 December 4746), har icke omnämnts med ett ord af tyska tidningarnes korrespondenter i Pisa, Florens, Livorno, Rom eller Neapel, utan blott af franska blad. Imedlertid påstår sjelfva Journal des Debats, att det icke blott skett genom lusteldar långsåt appen ninska bergens ås, mellan Genua och Neapel, utan alt man på denna signal äfven hade iFiorens, Siena, Pisa, Forli, Rimini, Ravenna 0. s. v. eklärerat husen, afbrännt fyrverkerier, uppsändt luftballonger af italienska färgor, ropat lefve för Italiens oberoende, och ansiagit en i hemlighet tryckt proklamation, med hvars nedtagande toskanska polisen varit sysselsatt hela natten. GREKLAND. I förra numret anfördes den så mycket beryktade diplomatiska noten, som lord Palmerton afsändt till storbritanniska sändebudet i Athen, sir Edw. Lyons, med anmodan att lemna grekiske ministerpresidenten Kolettis del deraf. Kolettis svar, ställdt till sir Edw. Lyons, har nu äfven blifvit bekant och bifogas: Ni har hedrat mig genom meddelandet i officiel väg af en afskrift af en not, ifrån hans herrlighet — statssckreteraren hos hennes storbritanniska majestät. Detta meddelande tycks åsyfta att påminna hans grekiska majestäts styrelse om en grundsats, som det aldrig fallit den in att motsäga. Beviset derpå finner man i sjelfva texten af den not, som den 46 i denna månad afgafs till turkiska sändebudet. Skulle denna not icke vara kommen till lord Palmerstons kunskap, så ber jag er att låta den komma honom tillhanda, och att i synnerhet fästa hans herrlighets uppmärksamhet på de två stöllen, som finnas understrukna i den härhos bifogade afskriften. Jag tvillar ej att icke de ådagalägga, att H. M. Konungens af Grekland styrelse aldrig påtänkt något ingrepp uti hvarken nationernas eller individers rättigheter, vid hvilkas upprätthållande Grekland påtagligen är mer intresseradt än något annat land. Hela innehållet af noten måste dessutom öfvertyga lord Palmerston — åtminstone hoppas jag så — att grekiska styrelsen har vid det ifrågavarande tillfället icke åsyftat annat, än att genom omedelbara meddelanden aflägsna allt, som skulle kunna vara menligt for de af henne så ifrigt önskade vänskapliga förhållanden till den höga ottoman iska? porten. Ni kan lätt förstå huru önskansvärdt det vore för mig, att härmed kunna afsluta svaret på det meddelande, ni haft uppdrag att göra mig. Men det är icke blott grekiska styrelsens rätt, utan a Ra a a a DA NA RR AR ESR