Aftonbladet – 5 januari 1847, sida 3

RANA ERNER för hvad som passerat; och, ehuru jag i början trodde, att du kunde gifva mig goda råd för framtiden, finner jag dock nu klarligen, att inga råd här kunna bjelpa. Det medger jag också — ty det enda, du villj är att på godt mantr bli qvitt din gamla kärlek — för att odelad inrymma den nya i ditt hjerta. Men, eftersom du nu gifvit mig förtroende af din ställning, skall jag, om du tillåter, draga fördel af den sällsamma omständigheten, att jag sjelf befinner mig här; jag skall vaka, öfverlägga och råda, om jag kan. Denna Lucretia bryr och förvirrar mig, det tillstår jag; meny fastän jag ej är någon Oedipus, skall jag dock icke låta skrämma mig af Sphinxen. Det lär väl nu vara på tiden att återvända. De vänta några af grannarne till sig på te, och jag får lof att slänga af mig min fiskarjacka... Kom! På återvägen till slottet bröt Ardworth tystnaden, som bade varat några minuter. Nå, hur mår den: beskedlige Fielden? Jag borde genast kunnat gissa, att det var han, när du talade om din prest och hin; unga pensionär; men jag visste ej, att han var i Southampton. Han bytte för ett par år sedan om vistelseort, dels för sin hustrus helsa, dels, såsom jag tror, i afsigt att flytta den arma Susanna närmare till Laughton, På-det hennes onkel måtte vid tillfälle få se henne, Du är då bekant med F.elden ?, i; Bekant! — Han är min bäste vän, Han var min lärare och förberedde mig till inträde vid lärosätet. Det är honom jag har att tacka, ej allenast för den lilla smula: kunskaper jag äger, utan ock för det lilla goda, söm finnes qvar hos mig. Efter all anledning är det också honom jag är skyldig den möjlighet att förbättra mina utsigter, som kan bli resultatet af mitt besök på Laughton.