Aftonbladet – 5 januari 1847, sida 3

hafva att tacka för sina flesta villor och misssden. Efter: en lång paus sade han derföre: Min vän, för att vara uppriktig, så får jag sär sa, att din bekännelse icke höjt dig i min aktning; men dertill är kanske mitt tröga förstånd skulden. Nog begriper jag, huru du kunde slömma Susamna för hennes systers helt olika. behag, och dessutom är jag oviss om vidden af Susannas eröfring i ditt hjerta. ÅA andra sidan kar jag ännu lättare förstå, att, sedan du en sång fattat tycke för Susanna, kunde du icke tvinga dig till kärlek för Lucretia. Men hvad jag icke förstår ör, att du älskar den ena och låtsar vara kär i den andra — detta är dock slutet på visan., i Det förhåller sig icke alldeles såv, svarade Ma nwaring, med synbart bemödande att visa sig lugn. När jag lyssnar till Lueretia, när jag tjuses af den emot hennes öfriga karakter .å kontrasterande mildhet, som hon icke visar för någon annan, än för mig, när jag förvånas öfver hennes stora själsförmögenheter och känner mig stolt vid tanken på en osökt triumf öfver en sådan qvinna, då ges det ofta ögonblick, när jag tycker mig ej kunna älska någon annan än henne; men plötsligt förändras hennes lynne — hon yttrar tänkesätt, som. väcka min köld och uppröra mig — sjelfva skönheten tyckes då vara flyktad från hennes ansigte. Då ihågkommer jag, suckande, Susannas enkla, okonstlade, ljufva sinne; det förefaller mig, som om jag bedroge både min: älskarinna och mig sjelf. Kanske likväl de öfriga omständigheterna af denna förbindelse bidraga att häfva mina tvifvelsmål. Det är förödmukande för mig att veta, att jag måste göra en hemligbet af mitt frieri, att jag så god! som stjäl mig till lycka, att jag äter sir Miles bröd och dock räknar på, att han skall dö; denna blygsel för mig sjelf torde utan min vetskap göra mig orättvis emot Lucretia. Men det tjenar till intet att göra mig förebråelser