Aftonbladet – 5 januari 1847, sida 3

I kens förledande glans, eller lätt öfverrumplade af vinningens förförelser, men lifvade af Christi anda, göra sitt kall med fröjd, väntande lönen och klenodiet derofvan. Och denna anda, upplysningens, fördragsamhetens och kärlekens anda, dvaldes den vanligen på de högre platserna inom kyrkan? Utmärkte sig väl dessas innehafvare merendels genom renhet i sina seder, det upphöjda i sina tänkesätt, redlighet i sitt handlingssätt, fridsamhet och ödmjukhet i sitt umgänge, försakelse af egna fördelar, med ett ord, voro de en föredömelse i utöfningen af de sanna dygder, hvarpå man skiler herden från herren och fromheten, från hyckleriet? — Att Sverge ännu bibehåller Christi lära och de kyrkliga formerna i sin 1enhet, har det sannerligen minst att tacka biskoparne och högskolornas män; men derför har det att tacka detta fattiga, förtryckta lägre presterskap, hvars verksamhet, om än obekant i kungaborgen eller ringa aktad i palatsen, dock icke är främmande för bygdens olk eller utan välsignelser i fromhetens, armodets och lidandets hyddor. Det finnes icke något mera slående bevis på ensidigheten af deras åsigt, hvilka törfäkta biskoparnes oumbärlighet, än just den omständigheten, som, framhållen i den tadlade Aitonbladsartikeln, Wexiö Läns Tidning visligen aktat sig att nu beröra, nemiigen, att ehuru sti tet under nära ett tiotal af år saknat den närmare tillsyn och vård det ålegat dess biskop, ärenderna det oaktadt gått sin vanliga gång och någon oligenhet deraf eller klagan öfver Comnsistorii in!erregnum ej försports. Det är alliså derigenom faktiskt bevisadt, att biskopsembetet är öfverflödigt, oeh i följd deraf att Ins. i Aftonbladet obestridligen har rält. Alt vidare härom orda skulle leda till en vidlyftighet, hvars nytta efter förf. åsigt vore temligen problematisk; ty det klart tänkta är också alltid det klart förstådda. Måtte imedlertid nu, då den lediga chefsplatsen inom Wexiö stift skall hesättas, stiftets val f-lla på värdige prester, sanne Jesu Christi och församlingens lärare — icke på nåson andelig gårdfarihandlande! På deita val, uppriktigt sagdt, står eller faller småländska presterskap-is anseende och aktning icke blott hos egna åhörare, men ock hos svenska folket. Alt med svar bemöta Ins. i Länstidningen srofva utfall mot den förmenta Ins. i Aftonladet, tillhör ej förf. penna, enär ban anser letta utfall lika lumpet som Iågt både isak och uttryck, samt för öfrigt är öfvertygaid derom, utt den påpekade personen reder sig författacens bjelp förutan. Det återstår ett ord och författaren vänder ig dermed till Redaktören a! Wexiö Läns Tidning. Tit. är prest och befinner sig. således i ;n ställning der det är vigtigt, ja ett oeftergifigt vilkor, att i afseende å sitt sedliga värde tå fri (rån fläck och klander; detta är äfven ej nindre vigugt för Tit. såsom samhällsmedlem och mublicist. -Om förf. häraf icke misstager sig, är let ej mer än 2:ne år sedan Tit. offentligen i letta blad uppmanades att fulltyga de äreskänlande tillmälen Tit. behagade framkasta mot en ättvisligen aktad folkrepresentant vid sistförlutna riksmöte, vid äfvenlyr att annars anses vevisningsskyldighet ännu ouppfylid, och det ir verkligen af ömhet för Tit. eget anseende som föri. erinrar härom. En sådan uppmaning varken bör eller kan utan synnerligt mehn emnas åt glömskan. Så vidt undertecknad känrer Har ingen al pressens organer inom fäderieslandet, undantagande Redaktören a! det här itkommande Söndagsbladet, hittills uraktlåtit ut afskudda sig misstanken om ettlasteligt förvållande och mindre rena sylten, eller lemnat len ringaste anspelning derpå obesvarad och beirad. Också en Smålänning.