Aftonbladet – 5 januari 1847, sida 2

rr reses te AA — ee or Nej, min vän, du gör den gamle sir Miles rätt; stolt är ban, det kan icke nekas, men varken du eller jag hafva haft orsak att he daga oss öfver hans högdragenhet. vÖfver hans högdragenhet! nej, visst icke! — men väl öfver hans nedlåtenhet! För hin våld, William, det är just sjelfva hans artig-! het, som förargar mig. Har du icke märkt, att med Vernon, med Lord A—, eller Lord B—, eller Mr. C—, är han alltid öppen och obesvärad, kallar dem vid deras dopnamn, klappar dem på axeln, bannar dem och svär öfver dem, om de förtreta honom; men emot dig och mig och den der franska parasiten iakttager han alltid en stel etikett och samvetsgrann höflighet. — Mr. Mainwaring, fägnar mig att se er; Mr. Ardworth, efter ni är så nära, så torde jag få be er draga på klocksträngen; Mons. Dalibard, med all aktning vågar jag dock vara af olika tenke med er. — Men låt dock icke min dåraktiga tyckmyckenhetreta dn stolthet. Du har dessutom ett värdigt föremål i kikaren, som väl kan afhålla dig irån mörtoch gäddfiske. Har du kunnat stjäla dig till ett möte med den stolta Tuceretia ? Ja; stjäla må du väl säga! och, liksom alla tjuvar, hvilka icke äro alldeles förhärdade, har jag måst blygas öfver min fångst. Sitt ned, min gosse; detta är en soffa, bättre än någon annan; den der gamla trädroten kan du stödja din armbåge mot, och denna mjuka Mossa är så god som en dyna: sitt ned nu och bikta dig. Du har någonting på hjertat, som oroar dig: vi äro ju gamla vänner sedan skolan — ut med det! Man kan icke motstå dig, Ardworthy sade Mainwaring, småleende, sedan vännens öppna, glada vässnde lyckats skingra hans förbehållsamhet och dystra sinnesstämning. Jag begagnar gerna tillfället. att öppna mitt hjerta,