Aftonbladet – 4 januari 1847, sida 2

el och blygsamma min i hög grad kontrasterade med m:r Vernons tillgjorda behag och alamodiska smäktande uttryck; men, ehuru han alldeles saknade det namnlösa utmärkelsetecken, som stundom karakteriserar dem, hvilka veta, att de hafva ett rent blod i sina ådror, och äro vane vid hofluften, ägde han åtminstone naturens aristokratiska stämpelien utmärk! ädel kroppsbildning och manliga, i hög grad sköna drag, hvilka genom en min af blyg anspråkslöshet blefvo dubbelt intagand:. Han tycktes med tankfull vördnad lyssna på den andra personen, ett ungt fruniimmer, som satt bredvid och talade till honom med ett allvar, hvilket tydligt uppenbarade sig i hennes ålbörder och hennes lifvade fysionomi. Fastin mycket var att gifva akt på hos de särskilda personer, hvilka voro strödda öfver scenen, torde kanske ingen, hvarken den intagande Vernon, celler den tankfulle lärde, eller hans ljushårige son med det hårda draget på läppen, till den grad hafva fingslat fysionomistens eller den tillfällige betraktarens öga, som denna unga flicka, sir Miles S:t Johns systerdotter, favorit och förmodade arftagerska. Men, som i detta ögonblick uttrycket i hennes ansigte skiljde sig ifrån det vanliga, uppskjute vi beskriningen deraf. Oroa er icke genom att öfverdrifva svårigheterna, sade hon till den unge mannen; ,tänk icke ens på dem — lemna dem åt mig. Manwaring! när jag fann att jag älskade er, och såg alt misstroende till er sjelf eller stolthet nekade er att tala först, öfverskred jag gränserna för mitt köns blygsamhet eller förställning och sade: Glöm att jag är den förmodade ar!tagerskan till Laughton; skåda i mig blott menniskan eller den yra, ostyriga flickan med hennes både fel och förtjenster; skåda i mig blott Lucretia Clavering (här rodnade hon, och hennes röst sjönk till en låg och mera darrande