Aftonbladet – 4 januari 1847, sida 2

hviskning), och älska henne, om ni kan! — Nir jag gick så långt, menar ni då, att jag cj hade öfvertänkt alla hindren för vår förening och funnit, att iag kunde öfvervinna dem? Men, svarade Mainwaring, tvekande, kan ni anse det för möjligt, att er onkel någonsin skall samtycka? Är icke stolthet — bördsstolthet — hufvuddraget i hans karakter? Han försköt ju er moder — sin egen syster — ifrån sitt hus och sitt hjerta, blott för det hon ingick ctt nytt äktenskap, hvilket han be raktade såsom under hennes värdighet. Har han någonsin velat se, än mindre i sitt hus emottaga er halfsyster — barnet af detta äktenskap? År icke sjelfva hans ömhet för er sammanflätad med hans stolthet öfver er, hans tro på er ärelystnad? Har han icke hitkallat er kusin, m:r Vernon, i den uppenbara afsigten att gynna en plan, som han finner er värdig, och som, i fall den lyckas, skall förena de två grenarna af hans gamla ätt? Huru kan han möjligtvis, utan en känsla af förakt och harm, som skulle blifva vådlig för er framtida lycka, någonsn höra, att ert hjerta, i William Mainwaring, våsat välja till make en man utan börd eller utsigter ? Icke utan utsigter! afbröt Lucretia stolt. Menar ni, om ni vore herre till Laugthon, a:t era utsigter icke vore vida mera lysande, än den der sorglöse, veklige sprättens? Menar ni jag kunnat vara nog enfaldig att älska er, om jag ej hos er funnit krafter och talanger, som motsvara min egen ärelystnad? Ty ärelysten är jag, som ni vet, och derföre samtyckte mitt förstand till mitt hjertas böjelse för er. Åh, Lucretia! men kan sir Miles S:t John i min närvarande obetydlighet se milt framtida stigande? Jag säger icke, att han det kan e!ler vill; men om ni älskar mig, så kunna vi vänta. Frukta ej m:r Vernons rivalitet. Jag skall nog