Aftonbladet – 31 december 1846, sida 2

ste Culies användas. Desse äro vanliga drängar, illa klädda, som bära stångpiskan lindad om hjessan. Dem tillhör allt besvärligt och underordnadt arbete. Betjenterna antaga emot dem cn hög ton, hvarmed de stackars satarne också tåligt låta sig nöja. Man försäkrar att en chines kan lefva hela år i en curopås hus, utan att fatta tillgifvenhet för sin herre; man hör ofta detta factum uppgifvas såsom en allmän grundsats och man fr.nkänner i följd deraf chineser ett tacksamt och varmt bjerta. Detta kan jag nu icke bedöma: men i alla fall ingå dock uti chinesens ställning många elementer, som inckränka honom helt och hållet till sig sjelf och sitt aldagliga intresse. Stora egoister äro de utan allt tvifvel; det vidriga statsskicket förqväfva alla ädla konster; månggiftet skadar famillifvet. Hvilken skola de älska? En doktor W. sade mig, att de patienter han återställt, för honom hyste stor och djup tacksamhet. Före min a resa gick jag ännu en gång till Whampoa, ankarplatsen för de till Canton beståmda europeiska artygen. Whampoa är belägen ungefär 435 eng. mil från Canton och äger ett ganska vackert läge. Sjeliva stället synes icke vid farten på flodens hu!vudarm, men väl dess ena ända, som man kallar WhampoaReach, och flere andra små byar. Sceneriet är äkta chinesiskt, nemligen vackra gröna kullar, fantastiska afgudatempel, pagoder 1 mäöngd och i de små dalarna byar; risfälten sträcka sig ända ned till floden. Vi vågade oss i land, ehuru, strängt taget, curopter icke få beträda land, hvarföre de också bo på sina skepp. En intagande by, helt och hållet emgifven af häckar, lockade oss. Vi gingo genom en vacker port och på en stenlagd gingstig lings de enkla men smutsiga boningarna. Snart samlade sig likväl or:ens hoj pfulla ungdom kring de objudne gästerna och började ett öfver alla begrepp hiskligt tjutande och det välbekanta ropet ,fanqui-lo! (fremmande, djevul, menniska!) beledsagadt af en liflig kastning med småsten. Vi betönkte att det vore icke något hinder att -måstenarne kunde vexa till gatsten (i förbigående sagdt, Canton-pöbelns förnämste vapen emot fan-quis,) och beslöto derföre att svara med silftverkulor. Vi försökte således att med en handfull cash (hvaraf 4500 gå på en dollars) styra våra antagonisters poli iska känsloutbrott och detta lyckades öfver all förmodan väl. Vi hade till slut samlat omkring oss 80 personer af alla åldrar, och snikenheten efter den snöda metallen var verkligen frappant. Föräldrarne skickade på oss sina omyndige barn, och ett barn skickades tre ginger af tre olika personer såsom palladium för deras egen snikenhet. Vi måste dock skratta åt en så kolossal oförskämdhet — men den vann framgång. Vi hade sålunda slagit oss, om icke en gyllene brygga, åtminstone en brygga till återtåg, och omringad af en skara smutsiga ungar, hvilka utgjorde vår hedersvakt till båten, lemnade vi denna märkvärdiga ort i den storartade känslan af allmänna välgörare.