Aftonbladet – 31 december 1846, sida 2

och hoptrampas med fötterna af arbetarne.s Detta sednare är visserligen en förskräcklgll sanning, den jag så här elakt blottar, emedan lg jag icke förmår att bära den ensam. Grönt teh förändras ofta i svart (brunt) och svart i grönt Inv genom betning; de begge plantorna äro såsom ! man vet endast olika varieteter. I allmänhet ä är det svarta (bruna) teet dyrare och bättre.!l Europeerna i Canton dricka endast blandningar, c och det vore visserligen illa om man icke is China skulle kunna få dricka godt tå. I all-le mänhet förlorar teet inom ctt till två år sin Il bästa arom, och man kan deraf sluta till hvad ji för ett eländigt tyg vi nordboer måste förtära.!l Men chincserne, för hvilka det unga teet är för stark!, gömma det ofta 40 till 43 år. Ia Canton kostar ett skålpund godt tÅ Y, till 34 11 dollars (2—53 rdr rgs) men det aldra bästa en-) dast 4Y, dollars. Om sjöfrakten verkligen så!l mycket förderfvar tåct som man påstår vet jag i sanning icke; dock har jag aldrig druckit bättre te än i Lima (i Amerika). Såsom grundsatts gäller att packa teet i möjligast störslal. kistor och ställa tillsammans största möjliga antal, på det aromen icke måtte förflyga. Med karavanteet eger ett serskildt förhållande rum. Under det somliga föredraga det till marknaden i Canton kommande teet, till och med framför karavanteet, anses dock detta sednare af plura-4 I teten för det bästa; det kommer från de nord-1 liga provinserna och föres öfver Kiachta till Ryssland. Huruvida landtransporten verkligen b behåller det finare tyckes af det ofvananförda vara tvifvelaktigt. Europeernas töaffärer i Canton äro naturligtvis ocrhördt stora och ganska invecklade. Ett. enda hus har nära 400 profver af olika slag ill den s. k. tekammaren, och för att behörigen ll sortera dessa hålla sig de förnämsta huset tö-l; smakare (tea-taster). Denna funktion utföres). oftast af en engelsman, hvars ang näma lefnads-! yrke det utgör alt år ut och år in, från morgon intill afton smutta ur tekoppen. Vanligti vis står en rad af sex till tjugu koppar framför honom, hvars relativa värde han med sorgfälligaste noggrannhet måste utransaka. Jag besökte äfven cn opirökare, och gjorde el svagt försök alt intränga i hemligheterna af denna njutning. Det är en gång så, att hvar och en som första gången besöker Canton måste röka opium, och derföre ledsagade mig en bekant till en härvarande köpman, som full-l, komligen dukat under för denna last. Hans broder mottog oss och talade häftigt emot det förderfliga opiirökandet; snart derpå kom äfven den andra brodren, drömmande, blek, hålögd, utmärkt genom denna insjunkna grop mellan kinder och ö!verläpp, som gör hvarje opiirökare. ökänd. Med mycken sorgfällighet tillagade han pipan, i det han, efter ett långt knådande och stötande lade en liten portion opium, afen ärtas storlek ungefär, på hufvudets lilla öppning. l. Rökaren lägger sig nu på en soffa, håller pipan till ljuset och inandas röken i all maklighet. En pipa räcker endast en half minut. Vår vän röker tjugu sådana hvarje morgon och lika många om -fAtonen. Jag nöjde mig med två! och kände icke några följder deraf. Många af mina bekanta; hafva bragt det derhän, att del röka fem, men de få också efteråt en väldig hufvudvärk. Röken smakar föröfrigt herrligt och ernrar om den fina oljan af vamlofrön. Opium inkokas först och koncentreras starkt! innan det bgagnas. Mandarinerna blunda såväl för det mycket allmänna opiirökandet som handeln med opium, ehuru beggedera ännu äro strängt förbjudna. Man säger att alla chineser, så oita tillfälle erbjudes, röka opium och hemma hos oss antydde många gånger den genomträngande röken, att våra beltjenter sysselsatte sig med detta förbjudna nöje. Vid detta tillfälle måste jag väl säga något om vår chinesiska hushållning; den är helt och hållet grundad efter den chinesiska principen om ansvarighet, och utpressning och ett nödvändigt ondt. Likasom i staten hvar och en måste ansvara för sina omede.bara undersåtare och kejsaren ulsuger mandarinerna, mandarinerna de lägre tjenstemännen och dessa folket, så gar det till i europeens chinesiska hushåll. I spetsen står Compradoren, hvilken är hofmästare och kassör. Han är ansvarig för alla husets tjenare, väljer dessa ur kretsen af hans skyddlingar och säljer tjensterna. Ian garanterar för handtverkare, lvättare etc., så väl som för hvarje sak i huset. Han för husets kassa och hvar och en af boningsgästerne har med honom öppen räkning; han förser bord och kök, och för allt detta erhåller han icke mer än en summa till bestridande af utgifterne för köket. Det öfriga utpressar han af tjenare och köpmän, hvilkas räkningar han betalar. Och alla dessa blifva dock rika! Systemet är askyvärdt, men fremlingen, som är omgifven af en befolkning bedragare, väljer helst denna väg som åtminstone besparar honom förargelse i småsaker. IBetjenterna äro mest unga, 14—20 år, goda och beskedliga gossar, anständigt klädda. De betrakta sina platser såsom ganska angenäma och många gamla betjenter hafva svingat sig Topp till aktade köpmän, De äro, då de en gång I väl bl fvit tillvanda, ganska dugliga, men beI vara alltid sin värdigbet och skulle aldrig låta förmå sis att t.. ex. draga af en stöfvel. Lika