Aftonbladet – 31 december 1846, sida 1

egarens afkomlingar att tillträda odeladt besittningen af det utaf arflåtaren e terlemnade jordgods, eller så framt han lemnat efter sig flera gårdar, hufvudgården, emot att gifva medarfvingar ersättning för deras arfslott på annat sätt. Denna rätt är alldeles oberoende a odelsoch inlösningsrätten, i följd af hvilken odelsjorden, det vill säga den jord på landet, som i mindst 40 på hvarandra följande år, med full egande rätt tillhört en person eller hans ättlägg, kan af den närmaste odelsberttivade inlösas från frimmande eller aflägsnare slägtingar, i hvilkas ägo godset kunde vara kommet. Att denna vigtiga familjrätt, som är alldeles cgen för Norge, (ty den svenska bördsrätten är af annan beskaffenhet) men som på grund af sin aristokratiska syftning, alltför litet synes öfverensstämma med den demokrstiska principen i norska stats örfattningen, älven i andra afscenden har sina betänkligheter och ofta medför mera skeda än gagn, inses lätt; och derföre har man, då det såsom följd af grundlagens 8 407 icke gick an att alldeles upphäfva denna rättighet, sökt att så mycket möjligt genom lagst ftningen inskränka densamma, hvarfcre också lagen af den 26 Juni 1824, i öfverensstämmelse med den äldre förordningen af den 5 April 1811, fastställt odelsförvärfn ngsrätten till 10 år och derjemte inskränkt pröeskriptionsterminen till 5 år, då deremot den gamla od Isförfattningen af den 14 Jan. 4774, hvilken bestämde den samma tiden, nemligen 40 år för att kunna fervärfva odekrätt, tastställde att först efter 15 års förlopp de förre odelsberät tigad skulle anses hafva förlorat deras inlösningsrä!t. Dels på en alltför ofullständig och ytlig, dels på ett oriktigt sätt (såsom exempel kan an öras hans felaktiga definition på benämningen pLeiländing pag. 86), behandlar författaren äfven våra öfriga landtboörhållanden. Sålunda nämner han väl pag. 26 Leiländinge, såsom en egen klass ordbrukare i Norg ; men om lejländningsväsendet i öfrigt, om det vigtiea slag af jordlega, som kallas bygsel, om den offentliga jordegendom, så väl stat.ns, som den, hvilken på sin tid är benificeret åt presterskapet eller andra embeten eller allmänna stiftelser. om de förutvarande länsgodsen och öfriga adliga godsens nuvarande ställning och beskaffenhet; om det så kallade proprietärgods, i Norlanden, äc. c., om allt detta, särdeles väsendtliga har förf. ingen ordentlig upplysning att meddela, ehuru man likväl så naturligt måste vänta en sådan i ett statistiskt arbete om Norge och ehuru förf. så lält, genom att efterse i den ullmänna lagsamlingen och i sjelfva storthingsförbandlingarnac, kunde hafva forskaftat sig åtminstone så mycken kunskap em dessa förhållanden, som här var nödigt. Men för!. håller icke af att gå till källorna, och han har såleles helt och hållet dispenserat sig ifrån att besagna dylika offentliga handlingar och oumbäriga hjelpkällor för en hvar, som vill skrifva Norges statistik och nyare historia. Der förf. cke kan plöja med annans kalf, der plöjer han ulls icke. (Forts. föl:er.) m—— VE