Aftonbladet – 31 december 1846, sida 1

KORRESPONDENS-ARTIKEL. PALMBLAD OCH NORGE. (Forts. från J4 299.) År 4843 belöpte sig hela rikets folkmängd till 4,327,959. Deraf hade Cihristinia stit (förut kalladt Akershuus stift) 567,493 och Tromsö stift 109,404. Förökelsen sedan folkräkningen år 48335 har således öfver hela riket varit 14,14 proc. För Akershuus amt, (Christiania deriinräknadt) har den deremot varit 43 proc. och för Finnmarkens amt störst, nemligen 47 4, proe. Pag. 64 drifver förf. gäck med att vi kalla vårt språk norska och icke danska, hvarjemte han uppkastar för sig det subtila spörsmålet, om det språket är så rent, att danskarna erkånna det för fullt klassiskt? Ja det skulle vara interessant att veta, hr professor! och jag skulle vilja bava detta ärende specielt rekommenderat till hr professorns närmare, grundliga undersökning — det går ju in i det philologiska facket. Imedlertid kan jag trösta br professorn dermed, att våra författare äro alltför modesta i sina fordringar för att göra anspråk uppå, att anses såsom klassiska i Danmark. Då en norsk skribent skriiver modersmålet så, att det kan gå och gälla för fullt klassiskt här i landet, är han dermed fullt belåten. Den svagheten hos norrmannen, att han gerna vill kalla sitt språk norskt, måste man väl förlåta honom. Pag. 84 har författaren en förordning af den 26 Januari 1821, som han säger vara grundad på förordningen af den 44 April 4769 och hvilkens afsigt man kan se att han antager endast och allenast varit, att bestämma reglorna för delning af jordegendom mellan barnen, utan att odelsoch (åsedes)-åborätten der:öre vore till hinder. Förf. röjer dervid, att han icke känner något tll en af de vigtigaste af våra nyare lagar, den af den 26 Juni (icke Januari) 14824, hvilken väl, såvidt det angår en serskild 8 af densamma, är grundad på den omnämnde förordningen af år 4769, men för öfrigt går ut på att ordna odelsoch åborätten i det hela. Denna för en som vill skrifva om de norska landtboförhållandena, verkligen otillåtlig ovetenhet, är således grunden till den väsendtliga brist i författarens framställnig på detta ställe, att han helt och hållit underlåtit att afhandla odelsoch åborättens natur och väsende, samt dess djupt ingripande inflytelse. 8 44 af bemälde lag är allt hvad förf. vet att derom berätta; och äfven i referatet af dess innehåll har han tagit fel, för så vidt som han säger, att det gencm densamma blifvit jordegaren tillåtet att dela sin egendom mellan sina barn, utan afseende på den åborätt, som hittills tillkommit äldsta sonon eller dottern.v Häraf skulle man frestas tll att tro, att åborätten sedan 489214 icke längre vore gällande; men detta är lika litet tillfället, som att den här omhandlade tillåtelsen i allmänhet skulle hafva verkat till skada för landet. Det bör nemligen anmärkas, att rät igheten till en sådan delning endast inträder der, hvarest det befinnes att jordegendomen är af den storlek och beskaffenhet att dera familjer kunna deraf försörja sig,, hvilket ofta är öch ännu oftare var tillfället med gårdarna här i landet, samt att delningen i alla fall icke så helt och hållet kan sägas ske utan afseende på åborälten, då det u tryckligen är bh stämdtatt äldsta sonen eller dottern icke må lilldelas mirdre än hälften af den egendom som utgör hu vudgården (ho:vedbolet). Framförallt måste jordegaren hafva gjort dispositionen anpåentde den här omhandlade delningen, före sin död. Har det ej skett, inträder åborätten i sin ul kraft och utsträckning i öfverensstämmelse med 8 10, i följd af hvilken åborätten är den rätt, som tillkommer den närmaste bland sista