Aftonbladet – 29 december 1846, sida 3

AD of UTIMe, VÄVLILJOGU dll IHlSe al Uva IcTd art. icke undandrager sig att gifva den förklaring åt sina ord, som synes påkallad af den direkta tydning hr ÅA. gifvit åt vissa uttryck deri. I oa—— Ve (Insändt.) HVARFÖRE KLAGAS DET FRÅN LUNDS STIFT ÖFVER UTNÄMNINGARNA TILL REGALA PASTORATER? Under rubrik : Frågan, förekom nyligen i Aftoxbladet en liten uppsats, som indirekt uttryckte missbelåtenhet med de sednast skedda ulnämningarna till regala pastorater i Lunds stift, emedan stiftets barn dervid blifvit förbigångna. Under årets lopp hafva fyra ledigheter blifvit återbesatta, der Konungen ägt att nämna utom förslaget, och af dessa fyra haiva tre blifvit fyllda med prestmän från andra stift. Sådant är lör Lunds stit icke något nytt, fastän det måhända i sednare tider oftare upprepas; och klagomålen deröfver äro icke heller nya: man har ofta varseblifvit dem både i tidningar och andra skrifter. Icke heller är Lunds stift det enda, hvarifrån man förspörjt missnöje öfver intrång från andra stiit. Äfven i Götheborgs stit har man fört samma klagan, likväl mindre i sednare tider, emedan mindre anledning dertill förefunnits. Under förra århundradet fann presterskapet i Götheborgs stift sig föranlåtet, att inför thronen uttrycka sina bekymmer öfver de ständiga rekryteringarne från andra stit. Allmänheten, som hör dessa klagomål, men icke känner sjelfva grundorsaken dertill, frågar naturligtvis, hvariöre man just i begge de nämnde stiften klagar. Der måtte råda en serdeles ofördragsamhet, säger man, eftersom man der icke kan tåla, att en irämmande der erhåller sitt bröd. Konungen har ju rätt att utnämna till regala lägenheter, hvilka han helst i nåder för godt finner! Äfven i andra stift varda de regala pastoraterna ofta bortgina till andra än stiltets infödingar, och likväl förspörjer man deröfver sällan något missnöje. Om presterskapet i Lunds och Götheborgs stift i lärdom och förtjenster mäta sig med andra sökande; så lider det väl intet tvifvel, alt ju Kongl. Maj:t lika gerna skulle befordra stiftets barn, som andra. Men äro medlemmarna af de stitens presterskap underlägsna sökande från andra stift: med hvad rätt kunna de då klaga, när de förbigås? — Så dömer man i allmän het. Och den allvetande känner, om man icke äfven i Konungens rådkammare tänker detsamma. Se här imedlertid, huru saken rätteligen förhiller sig. Uti de eröfrade provinserna Skåne och Blekinge, som utgöra Lunds stift, samt Halland och Bohus län, som tillhöra Götheborgs stift, är den ojemförligt större delen pastorater a: regal natur; aldra högst 4 tillsättes af konsistorium efter församlingarnas val. I Sverges öfriga stift deremot är förhållandet sådant, att öfver hufvud 3, af pastoraterna äro konsistoriella. Nu vet man, att konsistoriella pastorater icke kunna sökas af prester från andra stift; hvadan hvarje stifts presterskap, huru det än må förhålla sig med dess lärdom och för:jenster, har uteslutande rättighet till de 7, af pastoraterna, och har dessutom sin rätt sig förbehållen, att om den öfriga Y, täfla med andra sökande. Vid sådant förhålland2 fordrade väl rättvisan, att presterskape i Götheborgs cch Lunds stift likaledes kunde utan konkurrens med andra sökande påräkna säker befordran till 34 af pastoraterna, samt hafva i mån af förtjenst lika rätt med andra till delning af den återstående fjerdedelen. Men i stället måste nu de sökande i dessa begge stift nästan vid hvarje ledighet täfla med sökande från hela Sverges rike; och huru är det väl lå möjligt, alt de förra med över hufvud endast enkel årsberäkning skulle vid hvarj2 eller ens i de flesta fall kunna öfverväga, eller åtminstone vara jemngoda med de sednare i förjenster? När likväl Kongl. Maj:t tillsätter pastorater i Götheborgs och Lunds stift efter samma nerm, som eljest följes, eller med aseende Då samtlige sökandernes betyg och meriter, så ir det helt naturligt, att extra sökande från la håll skola bortsnappa en stor del pastoalter i dessa stit, till förfång för det dir tjenstsörande presterskapet, utan att detta någonsin an påräikna inträde i andra stit. Ir igeninner man således sanningen af dn gamla sat-l: on: ;summum jus summa injurias. Ej underigt således, cm man klagar. Huruvida nu anmirkta förhållande tagits i vådigt övervägande och befunnits icko förtjena! seende, kan man naturligtvis icke veta. Man! ror dock, att, om ecklesiastik-ministern gjort ig reda (ör sakens vig!, och derp tat Kongl. daj:ts höga uppmrksamhet, nådigt afscende lerpå skulle göras. Frågan innefaltar mycket mer, än huruvida ;rosterskapet i Lunds och Götheborgs stift bör iafva en rättvis andel i kyrkans emoalumenter ler icke. Sjolfva kardinalfrågan är, om det