Aftonbladet – 29 december 1846, sida 3

sterskap förbig:s, när det ej äger annan utsigt för sin framtid, än att träla i andras tjenst som adjunkter eller i bästa fall hafva en mager utkomst som komministrar; så är det helt naturlhgt, att det sköter sitt kall med mindre håg och lust. Och i dess händer ligger dock den egentliga själavården. De, som framför andra befordras, kunna stundom producera meritlistor, som synas utvisa, att deras ägare tjenat kyrkan innan de ännu aflagt barnkolten, ja innan de ännu blifvit födda); men hvad de än verkat förut, sedan de blifvit pastorer, inskränker sig i de flesta fall deras verksamhet till den så kallade pastoralvårdens skötande, d. ä. att föra expeditionen eller skrilva betyg, föra register öfvex födda och döda o. s. v. Man bör också icke und:a. om en församling, som, lika med andra församlingar, sjelf lönar sin själasörjare och har med dem lika heligt intresse af att i sin pastor iga en rättskaffens herde, känner förtrytelse deröfver, att den aldrig lika med dem kan få sje!f välja, ja ännu mer, att på dess uttryckta önskan icke göres afseende, utan att den, verkligen gäckad med prof och val, får sig tillsänd en man, som måhända ingenting kan eller insenting vill uträtta till dess bästa. Men nog närom. Detta kapitel är för vidlyftigt, för att unna mer än blott upptagas i beräkningen. ins. vill endast till slut yttra den förmodan, tt det skulle varit en verklig lycka för kyrtan och staten, om Konungen och församlinsarne ifrån början så delat rättigheten, att tillälta pastorer, att de alternerat med hvarandra. rörsamlingarnes och presterskapets ömsesidiga ätt synes då bäst hafva varit tryggad. ) Ett eclatant bevis härpå är biskop Heurlin, som vid utnämningen till Carlshamn räknade öfver 72 tjensteår, men blott 60 lefnadsår, såsom född 4786. Så uppgifver Ecklesiastiktidningen för den 40 sistl. September. Men tager man der anförda öfrige data i öfvervägande, så nödgas man fråga, huru biskopen kan äga ett sådant öfvermått af tjensteår. Det befinnes nemligen, att han inträdde i tjenstgöring såsom docens i Lund vid 23 års ålder eller 4809. Den tiden hade endast fyra de äldste docenterne vid detta universitet rättighet till dubbel årsberäkning. Det är således icke troligt, att hr H. räknat dubbla år förr än vid 23 års ålder, om ens då. Antag imedlertid, att han från sitt 25 år oupphörligt räknat 2 år för ett; han skulle då vid 60 års ålder ägt 72 år för tjenstgörin.g och 3 år för graden, summa 75. Men 41823 blef hr H. pastor i Tolg och har sedan dess varit domprost i Wexjö, biskop i Wisby, pastor i Fellingsbro, statsråd m. m. Ingen författning, som man vet, berättigar till dubbla år för dessa beställningar; och om en sådan författning funnes, skulle den endast innebära en löjlighet. Således tyckes det, s6om från ofvannämnde 75 år böra dragas 21 eller från 1823 till 1846. Återstå alltså 54 år, eller 78 minus 48. Huru hafva dessa 48 år kommit på meritlistan? Möjligtvis kan saken förklaras, cch ins. önskar det innerligen. Det vore ett lika oförsynt som förderfligt föredöme, att inför sin Konung kreditera sig för högre förtjenst, än man verkligen äger. Och skulle det befinnas, att man i ecklesiastikdepartementet icke kontrollerar eller fordrar veriflkationer för de extra sökandes uppgifter; så blifver det en ny olycka för dem, som endast kunna söka genom förslag, och som äro kontrollerade af konsistorium och medsökande.