Aftonbladet – 29 december 1846, sida 2

stämmelse ägde rum, Regeringen icke skulle hafva insatt i representationskommitteen ep mera prononceradt liberal ledamot än professor Knös, särdeles vid det tvifvelaktiga förhållande: som redan förut visade sig äga rum hvilkendera tendensen ägde pluralitet i kommitteen? Och än mera: är det Allehandas mening, att Regeringen hyser samma hufvudsakligt demokratiska åsigter som pressen (smådetaljer alltid lemnade å sido) i afseende på den öfre kammarens bildning? Vi äre fullt Törvissade, att Allehanda är nog ärligt för alt härpå svara nej, åtminstone i tan-. karne. Det har redan gifvit ett sådant svar i yrkandet på konseljens epuration och i uttrycken om dess svaghet och vacklandep. Alla möjliga anledningar voro väl således för handen, att Allehanda och Aftonbladet i dessa punkter skulle komma helt och hållet öfverens Ma.n kunde väl också, i följd häraf, anse någon liten oförsigtighet eller åtminstone inkonseqvens ligga i den emfas, hvarmed Allehanda emellanåt lofordade Regeringen för dess liberala tendenser, utan att dervid göra behöriga förbehåll i afseende på de vigtigaste eller egentligt politiska frågorna; emedan ett sådant generelt loford, många gånger upprepadt, och särdeles när dertill specielt slöt sig den yttrade belåtenheten med professor Knös inväljande, lätt kunde komma att förvilla de politiska begreppen eler bidraga alt insöfva Regeringen sjelf i den tron, att den redan hade ådagalagt en tendens, som uppfyllde allmänna tänkesättets önskningar. Men hvad hände? Då Aftonbladet uti de första brefven till landsorten uppdrog den ganska nödvändiga distinktionen mellan mer eller mindre egentligt politiska frågor, så angrep Allehanda oss, i trots af sitt föregående instämmande i sak, med ingenting mindre än beskyllningen för hastigt ombytta tänkesält, fronderi, begäret att spela missnöjd; talade vidare om en s. k. 49 dagars politik, påstod att vi hastigt ombytt tänkesätt, m. m. Slutligen framkom Vinterbladet med den insinuationen, alt Aftonbladet hade hållit på att af Minerva låta narra sig till opposition, mer i tid blifvit varse den utlagda kroken, m. m., och när detta lilla utfall, som, lindrigast sagdt, måste innebära en förkastelsedom öfver den politik, som Aftonbladets Landsortsbref innehållit, och som Allehanda förut 7 sak underskrifvit och bifallit, följaktligen från Vinterbladets sida var ett utfall äfven mot Allehanda sjelf; men detta från vår sida endast framkallade ett skämtande uttryck om en viss myndighet, som passade väl så nära intill julgröten; så kallas detta af Allehanda en tölpaktig ohöflighet. Vi öfverlemna efter detta till läsaren, som haft tillfälle att ifrån början se hvad Aftonbladet yttrat om Allehanda, hvilkendera det är som anfallit den andra, och likasom föresatt sig, att, coute qwil coåte, icke taga reson. Det är sannt, att vi på ett och annat ställe tagit oss friheten begagna uttrycken svaghet och oefterrättlighet, samt talat om ,rätthafveri och illusioner,, med afseende på Allehanda, och i så måtto hafve att ansvara för dessa ordalag; men vi hemställe, om de icke rättfärdigas af det vacklande, som bär ofvan påpekats, i förening med det besynnerliga piståendet af Allehanda, att Aftonbladets tvilvel i afseende på representationsfrågan redan skall hafva blifvit fullständigt vederlagdt genom kommitteens första beslut om principen; ett föreställningssätt, som synes oss innebära alltför mycken optimism, tills man får se slutet. Imedlertid rubricerar Allehanda nu Aftonbladets anmärkningar såsom begär alt tysta en motståndare, den man tror vara en obetydlig varelse,; försök att med maktord reda sig mot invändningar af småfolk, m. m. och på samma gång försäkras det, att hela Sverge nu mera stadgat sin fanka i hufvudsaken, d. Vv. s. i frågan huruvida Regeringen i politiskt afseende utgår från samma ståndpunkt, som den liberala pressen, och hvilket stadgande naturligtvis skett till förmån för Alehandas åsigt! (Slutet följer.) M——— — Det torde ännu vara i läsarens minne, att vid