Aftonbladet – 29 december 1846, sida 2

— Och hon, hans dotter — är väl lika vacker som du, kan jag gissa. Fliekan svarade mig icke, men sänkte ögonlocken åter till golfvet. Uttrycket i ansigtet var så egot och besynnerligt, att jag ej förmådde förklara betydelsen deri. — Icke? sporde jag igen. Händelsevis kom hon i detta ögonblick att kasta ögat ut genom fönstret, och dervid flög. ett utrop öfver hennes läppar. — Se! ropade hon, se! Äfven jag tittade ut. I — Der går hans dotter, tillade hon, med en: röst full af vemod. Det var omöjligt, att draga mina blickar. ifrån den på gatan förbivandrande figuren. Gestalten var liten, hoptryckt, nästan ett vanskapligt nystan såsom menniska. Ehuru insvept i en modern sidenkappa, syntes det gan-. ska tydligt att hon var puckelryggig. Gången var haltande och vjemn. Ansigtet var stort. Ögonen gråa och utstående. Munnen något öppen, och, för hvart steg hon tog, rörde sig tungan fram och tillbaka på nedra läppen. Kort! och godt, man kunde ej misstaga sig: hon hade: engelska sjukan. En betjent ledde benne un-: der armen. : i Hvilket besynnerligt spel af ödet? I Här, i den låga, tarfliga boningen, satt den rike mannens förstfödda, så ren, så skön, så. älskvärd, en mild och ungdomligt blomstrande fantasi af naturen, och likväl förskjuten af sin far, qvald af nöd, armod och bekymmer, utan alt vara erkänd, tvertom förskjuten och förslömd af den, hvars ära, glädje och lycka hon