Aftonbladet – 29 december 1846, sida 2

Åter sprang kindens blekhet upp ifrån liljans hvita färg till ros:ns purpur. Jag har aldrig sett några kinder mera beroende af själens rörelser, sinnets intryck. För vibrationen af den minsta öfvergång i tanken, ski.tad:kinderna oupphörligt emellan fäirgspelets ytterligheter. — Är han död? fortsatte jag. — Jag vet ej, återtog hon, knappast hörbart. Ögonfransarne glänste af klar, skimrande fuktighet, då hon härvid sänkte blicken mo! golfvet. Delta så enkla svar kunde ej missförstås. Lidandet, aldrahelst då det är det jungfruliga, svaga och veka qvinnobjortats, utöfvar ett miktigt inflytande. I detta ögonblick kände jag dess magnetiska kraft. Efter en stunds tystnad, hvarunder jag tog plats på en stol, började samtalet igen. Och då jag bemödade mig, att bana mig väg till hennes förtroende, kände jag också snart hennes lilla historia, eller rättare hennes moders. Hennes mor hade tjenåt hos en förnäm familj, der en ung vinnböjtel till son förrådt sin pligt oeh blifvit far åt den stackars, späda sensitiva, som med darrande läppar nu törtäljde mig sin ställning. Efter denna tilldragelse hade hennes mor — med ånger i själen och förtviflan i hjertat — blifvit visad ur huset, och sedan dess uppehållit sig och sin dotter med handarbete, 0. s. v. Flera år hade på detta sätt försvunnit, utan att någon — icke en gång hennes far — brytt sig om dem. Imedlertid visste hon att han kort tid derefter gift sig med en sia slägtinge, samt att han lefde på stor fot och ägde en dotter.