Aftonbladet – 28 december 1846, sida 2

dade denna kallblodighet mitt lif. Det säkr är, alt min uppretade vän, något lugnad, öfver gick till syltan. Imedlertid kunde jag lätteligen finna hvac klockan var slagen. Liksom det har funnit: poet.r, i hvilka unga damer, utan att känn: dem, vid läsningen endast af deras storverk förälskat sig, likaså hade min vän förälskat sic i prostmamsellen på Wrilinge, sedan han fåt! göra bekantskap med hennes storverk, gödkalfven. Hvilken romantisk kärlek! Han branr och sprakade, utan att någonsin ha sett föremålet för sin låga! Han förtärdes, utan att rätt veta, för hvems räkning! Om morgonen dagen derpå stod bästa kaleschen utdragen på gården, och de nysmorda högtlidsselarne hängde att torka isolen. Visiten till Wrålinge borde företagas, men måste anträdas på morgonen, ifall dagen skulle räcka till. Det var fyra och en half mil dit samt precist lika långt tillbaka. Det goda grannskapet skulle imedlertid utgöra förevändningen för besöket. Raseriet att räkna grannskap går på landet öfver alla gränsor. Genast då min vän kom i vagnen, börjar han alt känna sig märkbart lugnare. Han föll en välgörande sömn, som, fortsatt under tre hela timmar, återkallade rosorna, om icke på hans kinder, åtminstone på hans näsa, hvilken, trettiotre graders värme, uppfångade solstråarne nästan som en brännspegel. Jag bortflägade med min näsduk flugorna från hans ansigte. Der oskulden so:ver, små englar stå vakt. Ändtligen vaknade min vän med en gäspning, om skulle förslagt för att gapa öfver en vang fullmåne. Ä vi snart frammep,, var hans örsta passionerade fråga. Icke ännu, svarade ag. Min vän föll åler i sömn. Jag kunde