Aftonbladet – 22 december 1846, sida 5

at. Att någon kan glömma att rädda sitt eget if falier ingen in. Glömma ? er nrade Euphrosine. Hvem äger det? Men sidana ögonblick uppenbara verkliga prof på kärlek. Den gamle herrns panna mörknade; men krynklorna derpå försvunno snart åter för en synbar sjel.beherrskning. Ganska sinnrikt, Euohrosinel sade han med ett fint leende; jag ycker om att du på skickligt sätt söker bemantla din hufvudlöshet, din slöhet. Euphrosire teg, med en ling, sorgsen blick på fadren, hvars ansigte visade ett tvunget leende. Tvenne damer framträdde nu och afbröto hans förlägenhet. De voro sorgfälligt klädda, spåren af blekhet och ångest voro skickligt dolda under sminket, och i deras drag upptäcktes icke mera något af den nyss inträffade skräckscenen. Den yngre, som omisskänligt liknade Euphrosine, var väl icke af så späd, men dock af lika utmärkt och påfallande skönhet. Hon vände sig genast med en förebråelse till systern, för hennes försummade klädsel. Då jag alldeles icke insåg hvad som ör mig Aar det vigtigaste, gaf jag mycket mindre akt på att ridda kläder och nipper,, sade Euphrosine. Den ä!dre damen, hennes mor, yttrade förtrytelse öfver denna glömska, men tröstade imedlertid: dottren dermed, att hon ända till Marseille kunde betjena sig af hennes och systerns toalett. Under detta modrens tröstande tal hade Euphrosines syster adresserat sig till sir Williams, hvilken anspråkslöst afböjde hennes flödande tacksägelser och artigheter. Snart var den intagande och lifliga qvinnan, omringad al en tät krets. Skeppets officerare och d2 yngre passa gerarne samlade sig omkring henne. Euphrosine stod ensam och skådade upp till den nu stormfr:ahimlen, som 1 ljus blånad famnade de ännu icke stillade vågorna, under det Williams, underhållen a modren, då och då blickade bort a den i tankar försjunkna. I Marseille, berättade den gamla frun, skall min yngsta dotters bröllop firas. Det är ett