Aftonbladet – 22 december 1846, sida 5

— men ni, en fremling, — bör jag väl glädja mig åt, att man kunnat glömma mig? Huru kunde män det ? ,Det var dock möjligt! — men ni förstår mig ickel förstummad satt hen, med hufvudet stödt emot handen, djupt eftersinnande. Huru länge räcker resan till Marseille ? frågade hon, ;fter en paus, med omisskännelig oro. T:ill Marseille kunna vi hinna på några daSar. Några dagar, sade Euphrosinc för s:g sjelf. Huru lång tid, fortfor hon, fattande Williams hand, atror ni, att man behöfver, för att fatta ett rätt stort beslut? Jag har icke noga eftersinnat det. Dertill felas oss ofta krat, eller tillfäll-. Icke oss! inföll flickan; endast qvinnan felas dessa nästan alltid, -— hon måste lida, tåla — ,Hvad ödet pålägger. nÖdet; — jag tackar er för detta ord, det medförer något lugaande. Hvad öde et, icke menniskors orättvisa pålägger oss, äro vi skyldiga, att lidah. — Euphrosine närmade sig vid dessa ord hastigt dörren, William följde henne. Sällskapet, med undantag af fruntimren, hvilka ännu voro sysselsatta att ordna deras förstörda klädsel, var samladt kring en varm punschbål på akterdäck. Sir William lyckönskade de räddade. Hvar och en utgöt sig i tacksägelser, dem han undandrog sig, och snart var samtalet allmänt. pKatastrofen;. anmärkte en äldre herre, nöfverföll oss under sömnen; vi voro midt i faran, innan vi visste deraf; ingen ångest, endast så mycken tid, att hvar och en kunde rädda hvad för honom var kärast och vigtigast. Hvar och en?, inföll William, md en blick på den sköna flickan, Men det unga fruntimret hade väl: ingen på det sjunkna skeppet, som tänkte på sig — ingen anhörig? — — Åh jot — Far, mor, fästman och syster, afbröt den gamle. Men i sådana ögonblick griper man efter plånbok, börs, familjdokumenter, eller hvad annat som ligger mest på hjor