Aftonbladet – 19 december 1846, sida 6

För att göra allt tydligare, tager jag mig friheten alt tala om mig sjelf. För några dagar sedan blef jag utnämnd till minister vid ...ska hofvet. Man öfverlemnade till mig valet af förste sekreteraren. Redan länge hörde jag edra förtjenster berömmas af min slägting. Baronessan dAubaine beklagade i synnerhet att edra talanger blivit så länge obegagnade. Naturligtvis föll min tanke på er; men ett hinder ställde sig 1 vägen: ni var ogift, och för ställningen vid ...ska hofvet passar en gift man bällre, än en salongshjelte. Denna irring har nu markisinnan haft godheten betaga mig, och jag tviflar icke, att herr de I Hopital gör mig det nöjet alt antaga den plats, som vänskapen nu erbjuder., Genom öfvermåttet af sin lycka var Jules såsom fastnaglad vid gollvet. Två stora tårar i hans ögon ersalle hans stumma bugning och kans stammande ord. Hans Louise omfamnade gesandten och Zephirine ochi sjönk sedan i markisinnan de Caumartins armar. pJag inför flera gäster, än jag låfvat, sade markisinnan, men jag vet, att deribland finnas de, som äro välkomna. Vi förmå icke att härvid skildra hvarje utrop, förundran och tacksägelse. Jules i armarna på sin blinda, af baron de Breteuil och Minna de VHopital införda, moder, grupper af jörtjusta gäster, rodnaden på de ädla fruarnas kinder, glänsande tårar i de älskliga flickornas ögon, välvilligt leende på männens ansigten: lessa voro hufvuddragen af ett skådespel, hvilket vidare blef uppfördt i den stora sällskapssalen, hvartill förtjenar att läggas baron de